Säsongsbetonad söndag

Den här tiden förra året var en konstant kamp mot tårarna. Det var dagar fyllda av famlande i becksvart mörker, försök att upprätthålla någon slags fasad fastän det misslyckades fatalt ungefär hela tiden och det var en insida i uppror, så fylld av tomhet att bara någon enstaka clementin fick plats. Det var den kallaste decembermånad i mannaminne och jag minns att jag hakade upp mig väldigt mycket på just den detaljen, att av alla tider på året var han tvungen att tvinga mig genomleva den värsta vintern någonsin ensam, att tårarna han tvingade mig gråta skulle göra att mitt ansikte förfrös och blev förstört. Jag började titta på TV i timmar för att försöka tömma huvudet på tankar och stirrade på rörliga, meningslösa bilder i timmar för att slippa gå och lägga mig. Jag fruktade att ligga ensam i sängen och behöva utstå minuterna innan jag somnade själv. Ännu mer rädd blev jag för drömmarna som infann sig i mitt huvud varje natt efter några få timmars sömn och som fick mig att vakna gråtande under flera veckors tid.

Varje morgon.

Årets decembermånad är inte alls som förra året. Känslostormar och mornar med mardrömmar man vaknar gråtandes till uteblir, precis som minusgraderna. Ändå finns det kvällar när man gått hela dagar utan att ha upplevt dagsljus, när det aldrig slutat blåsa och regnet fortsätter att attackera rutan, som känns lite tyngre. När en viss motsträvighet inför att gå och lägga sig infinner sig, en stilla önskan om att slippa tänka på allt som kanske kommer hända och inte hända. En vilja att ge hela mig till någon annan som kan ta alla ansvarsfulla beslut åt mig med bravur. Ta över där jag inte orkar längre. En chans att slippa hänga med mig själv. Att få ta mig ut och andas. Kanske en övernattningsväska och en annan stad. Och inte bara för en dag.

Jaha

Här sitter man då, nykuggad och jävlig, en fredagskväll och konstaterar att det var väl tur att jag lät alla flikar från förra delkursen sitta kvar i lagboken. Nu slipper jag ju iallafall göra om den proceduren, vilket ju lättar min arbetsbörda oerhört. Ja.

Åh bitterheten min gamle vän. Du och jag igen alltså. Höll ju nästan på att bli lite orolig för att jag skulle få tid att umgås lite mer med ledigheten där ett tag. Tur att inte det blev av. Vem vet hur jag skulle mått av att få ha lite jullov? Förmodligen skulle det ha blivit katastrof. Tur att någon satte ner foten och såg till att få ett slut på det innan katastrofen var ett faktum.

I praktiken

Som grund för bestridande av brott mot knivlagen:

- En Ford är inte allmän plats! En Ford har aldrig varit allmän plats! Då får man vara bra volvobiten för att få en Ford att vara allmän plats.

Its quiet company

Den varken smyger sig på eller attackerar. Plötsligt är den bara där, precis som det vore den mest naturliga företeelse. Som om den aldrig försvann. Till nygammal musik, men utan pompa och ståt, utan några som helst krav på att ta upp mer plats än som är nödvändigt. Jag blir inte rädd eller särskilt förvånad när den står i hallen och utan ett ord hänger av sig hatt och halsduk, kliver ur alla sina sina noggrant inbäddade lager av tankekraft. Känslan. Den från längesedan. Den ser lite äldre ut nu, lite sliten efter många hårda år i kylan. Ändå utstrålar den en värme, som att dess figur snabbt värms upp grad för grad inför mina ögon. Som att allt den behövde var lite omtanke och en chans att få komma in igen. Det tar inte lång tid förrän jag förstår att den aldrig försvann. Några omgångar tankar senare inser jag också att det kanske inte ens finns något eftersträvansvärt i att för alltid mota ut den ur mitt liv, att till varje pris bannlysa och förinta den.

Jag skulle kunna bli rädd. Känner någonstans att jag borde bli det. Istället lutar jag mig tillbaka mot ryggstödet och ser verkligheten i vitögat. Utan att darra på rösten eller handen fortsätter jag att prata som förut, väl medveten om den hemvändande gestalt som tagit plats bredvid mig i soffan. Jag rör inte en min när den kurar ihop sig i mitt knä, lägger kinden mot mitt bröst, vänster sida, och sedan absorberas av min hud, tar sig in i blodomloppet igen. Om hjärtat på något sätt reagerar på att återigen få närkontakt med sin gamla vän är det ingenting som syns utanpå. "Jaha, så du var här igen" hör jag mig själv tänka inuti mitt huvud. Inte förebrående, varken för försvinnandet eller för återkomsten. Jag får inget svar men jag vet ändå.

Det är inte som det var då. Det finns en annan kraft som inte fanns då, både runt omkring och inuti. Känslan kommer inte ha samma funktion som då. Den kommer inte finnas där för att nära min rädsla eller för att försvinna i med förtvivlan. Det finns hundra orsaker till oro. Det finns inte lika många som talar för motsatsen. Ändå, när alla argument skalats ner till sin absoluta kärna, är det inte någon form av rationellt tänkande som vinner framgång. Det kan inte vinna framgång. Det här handlar om så mycket annat. Framförallt går det inte att styra över. Så den här gången väljer jag att inte bli rädd.

Om vi var nån annanstans

Det här med att bo i Sverige och inte se solen på en vecka. I helgen besökte jag dimman i Lund och när jag tidigt på söndagsmorgonen promenerade från det studentbostadsområde där min bror bor in till centrum kändes det som att befinna sig i en spökstad. Jag tänker mig att de flesta studenter låg utslagna efter nattens bravader antingen i sin egen säng eller någon annans, för gatorna ekade tomma och jag kunde inte se mer än några meter framför mig. Det kändes rofyllt att trampa andra gator, att tappa bort mig bland stenhusen från en annan tid, biblioteken med murgröna och universitetsbyggnader med anor. Ibland tänker jag att jag kanske borde flyttat söderut istället, levt det där livet som jag tänker mig att alla i Lund lever. Det är ingenting jag funderar på ofta, men det finns en tid varje år då Göteborg visar sig från sin allra suraste sida då man helst vill härifrån. Då är det lätt att förlora sig själv i egenkonstruerade drömbilder om hur fantastiskt ens liv hade varit om man hade levt det någon annanstans.

Ikväll hör jag göteborgsvädret ilsket slänga regn på min köksruta. Jag väntar på att mitt nymålade nagellack ska torka tillräckligt för att jag ska kunna gå och lägga mig. Utöver det väntar jag också på att hitta formuleringarna igen. Jag kan inte förklara hur mycket jag längtar till att hamna i ett flow igen. Det är verkligen längesedan. Kanske hade jag befunnit mig i ett konstant flow om jag bodde i Lund. Det är möjligt, men knappast troligt.

Vardag

Grannen spelar piano igen. Ganska långt in på terminen pluggade jag mest på biblioteket, men nu när jag sitter i mitt hav av böcker hemma minns jag att det var på förmiddagen som tonerna från pianot brukade nå mig genom väggar och golv av betong och gips flera våningar ner. Det känns fridfullt. Igår Spelade grannen Fly me to the moon och jag tog tillfället i akt att sjunga till. Det är inte varje dag man blir ackompanjerad en vanlig tisdagsförmiddag, tänkte jag.

I övrigt har jag slagits med mitt nya nagellack sedan igår eftermiddag, målat om otaliga gånger men orkar aldrig vänta tills det torkat ordentligt innan jag börjar diska, torkar mig på en handduk eller fastnar i något anteckningspapper. Jag sitter rastlöst och försöker orientera mig bland mina tre kollegieblock fullklottrade med anteckningar, svarsförslag och obegripliga kom-ihåg som jag författat och härmat under de tolv veckor som gått sedan jag motvilligt satte mina fötter på Handels igen i augusti. Om en liten stund ska jag ge mig iväg för lunch och krismöte hos min bundsförvant i dessa tider av tentaångest och omotivation. Innan dess behöver samtal ringas, väskor packas och frukt kommas ihåg.

La bomba de tiempo

Ibland längtar jag till(baka) till Sydamerika så mycket att jag inte vet var jag ska ta vägen. Idag är längtan under kontroll men däremot gör jag allt jag kan för att fly slutspurten av tentaplugg. Då passar det utmärkt att grotta ner sig i minnen av de fantastiska måndagskvällarna på Konex med Bomba de tiempo.

Jag hittade bland annat det här klippet som spelades in under de månader då jag var i Buenos Aires. Om jag var här just den måndagskvällen minns jag inte. Ett som är säkert är dock att om jag kommer tillbaka till Buenos Aires så ska min första måndagskväll tillbringas just där.







Jag bjuder även på några egna bilder från en av de gångerna vi var och såg La Bomba de tiempo. Sista bilden visar två mycket glada och varma studenter som precis funnit sitt nya favoritställe. Bakom står en lite halvläskig kille som ville att vi skulle gå och dansa salsa någon dag. Vi gjorde aldrig det. Istället smet jag och Ingrid iväg vid konserten slut och köpte öl/vin alternativt tog en taxi hem. Minns inte i vilken ordning det blev just den här kvällen.

Pull myself into the sky

Precis nu kan jag inte bestämma mig om vad jag vill helst - skriva egna berättelser eller läsa andras redan publicerade romaner. Det jag borde göra är att sova. Istället sitter jag kvar framför skärmen och lyssnar på The National, ny musikalisk kärlek för mig. Har ont i ryggen. Den är skev efter veckor av kånkande på en alldeles för tung skolväska.

Förra året vid den här tiden hann jag ingenting. Vid den här tiden i år är jag möjligtvis flera snäpp mer egoistisk men jag gör mycket mer. Kanske hinner jag inte nödvändigtvis så mycket mer av det jag borde göra. Det konstiga är att jag inte bryr mig så himla mycket. Det har varit en lång och seg och ändå stressig termin såhär långt rent pluggmässigt, och någonstans på vägen försvann motivationen för paragrafer. Däremot finns motivationen till mycket annat runt omkring. Jag tackar min inre människa för att hon faktiskt innehåller genuint engagemang, och en entusiastisk ork. Så mycket jag inte trodde att jag kunde och så står jag plötsligt där och kan. Eller sitter.

Just nu känner min inre människa lust (ja, just det - äkta lust, helt okonstlad) att läsa andra människors redan publicerade alster. Jag har lånat García Márquez på biblioteket. I somras läste jag Hundra år av ensamhet av densamme och älskade den. Återstår att se om jag kan bli lika trollbunden igen.

Fredag

Efter åtskilliga försök att skriva något här ger jag upp. Synd, kvällen är som upplagd för att skriva. Allt är perfekt, utom just det faktum att förmågan verkar ha gömt sig i en garderob eller något just ikväll.

Man ska acceptera när skrivlusten tar ledigt även om den kanske inte har världens timing. Man kan ta tillfället i akt och lyssna på The National istället. Ägna sig helhjärtat åt aktivt lyssnande. Hade nästan glömt hur det gick till, men det känns fint nu när det väl händer.

Two days in february

En stunds tågfärd utanför Edinburgh finns ett litet samhälle som heter North Berwick. Det är ett gammalt fiskesamhälle och förmodligen ett sommarparadis. Jag besökte samhället någon gång i februari men upplevde en av mina mest minnesvärda vårdagar redan så tidigt på året. Det var året jag själv skulle flyttat till Storbritannien om allt hade gått enligt planen. Så blev det inte. Istället var jag där på besök. I North Berwick infann sig känslan av att det stora livet, själva essensen av det, väntade lite längre fram, att jag fortfarande hade det bästa kvar. I all ovisshet den våren speglade fanns tron på att jag fortfarande inte givit mig av på mitt största äventyr, men jag skulle snart. Snart.

Jag har alltid varit en person med stora drömmar och en stor tilltro till deras förverkligande. Jag är också en person som ställer stort hopp till framtiden och dess självinbillade förmåga att ordna så att jag kommer vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Det vore fånigt att kalla mitt handlande för att "lägga min framtid i ödets händer", men det är inte långt ifrån. I sånär som på ett fåtal undantag har jag alltid backat och dragit mig undan då de svåra besluten måste tas. Aldrig kommit till skott. På ett sätt är det en stor besvikelse, allt det som aldrig blev av. Å andra sidan blev det ju rätt bra ändå när allt kommer omkring. Så som jag har det här och nu, menar jag. Och hur naivt det än låter, så vill jag tänka mig att jag har en väldig massa framtid kvar att leva mig igenom. Tack vare denna, ändå något blygsamma, framtidstro, kan jag tillåta mig att se tillbaka på den där februaridagen utan särskilt mycket ångest över att det inte blev som jag tänkt efter att jag åkt ifrån North Berwick. Jag tog bara några omvägar och omvärderade lite. Sen så insåg jag någonstans på vägen att lite av charmen ligger just i att längta, och i att ändra sig.

Falling out of love with you

Långt senare när jag äntligen har tillräckligt mycket perspektiv för att skriva om det som hände märker jag att det inte är viktigt längre. Det är en underlig känsla. Nästan som ett ointresse för något som en gång upptog hela världen, från innan dagen ens börjat till långt efter att den tog slut. Visst var det fint att älska någon. Att lägga tätt bredvid och värma sina iskalla fötter mot en annan människas varma, trygga vad. En intensiv känsla av samhörighet som under korta stunder infann sig i bröstet.

Men efter de korta stunderna försvann den.

I tomrummet den lämnade efter sig blev det obehagligt kristallklart att ingen ensamhet är så ensam som den i tvåsamhet. Trots sakta tinande fötter mot en varm vad. Ingen tillhörighetskänsla så intensiv som smärtan i att förlora den.

Kärleken till en annan människa skulle leva upp till allt det där, den skulle göra det värt besväret. Men lyckoruset blev aldrig något rus och besvikelsen i insikten att känslan av din hand i min aldrig kändes så mycket som själva längtan efter en hand att hålla i. De stora känslorna var redan upplevda innan; den brinnande längtan, och efter i den stora saknaden, men knappast under tiden. Inte i oss, i vi. När jag sedan sörjde din frånvaro i mitt liv var det inte bara det det som gjorde ont. Jag sörjde också mina förlorade förhoppningar. Jag sörjde all den längtan som jag alltid trott var ett steg på vägen mot något större, men nu stod det klart att det hela tiden var längtan i sig som var det mest verkliga som jag hittills upplevt.

Med alla dessa insikter och egenanalyser såhär med perspektiv på saken är det lätt att förstå varför det inte längre känns angeläget, viktigt.

Men det var viktigt då.

Vem vill inte ha försäkring!

Giv mig trygghet!
Gör allting bekräftat!
Damen sänder ut sin fruktansvärda längtan
längtan.
Korten svarar att det värsta som kan hända
är att få den uppfylld all sin längtan.

Att bli av med drömmen
att bli av med nöden
spader dam
den döden.

Hon var lovad att bli vuxen
när hon var en snorig unge-
detta vägrar hända
ständigt.

Vem vill inte ha försäkring! ur DAMEN, det BRINNER! av Bodil Malmsten

Suburban riots

Kom hem för en liten stund sedan. Det har varit en lång dag, precis som de flesta dagar är nuförtiden. 6:an vände vid Bellevue och jag fick invänta ny spårvagn där. Tydligen gick de inte till Bergsjön alls, på grund av ordningsstörande händelser. Ordningsstörande brott, var min första koppling och mina tankar skenade iväg i riktning mot olika typer av upplopp. Väl hemma försökte jag hitta någon information på GP, men ingenting stod där. GP på webben är verkligen inte mycket att hänga i granen, så att säga.

Ärligt talat så tycker jag lite synd om Bergsjöborna när det kommer till trafikfrågor. Det är inte första gången trafiken vänder vid Aprilgatan den här hösten. Det behöver inte bero på några omvälvande händelser direkt. Oftast har det inte kastats en enda liten sten. Oftast är det en gammal (eller ny) spårvagn som sätter sig på tvären och blankt vägrar köra vidare. Där står den och trilskas och vägrar slå igen sina dörrar eller något annat påhitt och folket i Bergsjön får snällt vänta till felet är avhjälpt. Alternativt ta en buss som sniglar sig igenom stan.

Så i väntan på att få veta vad som försiggick lite tidigare under kvällen tänkte jag laga cevapcici. Hittills har jag gått på socker och ren vilja, men mitt huvud verkar ha ett och annat att säga om den saken vid det här laget.

I was once a loyal lover

I ett kaos av kollegieblock fullklottrade med konflikttyper, kursböcker, odiskade matlådor i H&M-påsar, använda och oanvända strumpor, sladdar, räkningar och uträkningar lyser dataskärmen upp ett litet område omkring sig. I övrigt är det mörkt och nedsläckt sånär som på en liten lampa i en bokhylla. Genom gardinernas tunna tyg når skenet från gatlyktorna utanför, den enda blommande orkidéns siluett syns på fönsterbrädet. Det ser förmodligen ut som vilket kaos som helst. Ännu ett bevis på en slarvig individs oförmåga att organisera och strukturera i sitt liv.

Det kunde vara vilket kaos som helst. Men det är det inte. Det är mitt.

I efterdyningarna av år av tvivel och ett stormigt förhållande till varenda vrå av sinnet sitter jag fortfarande här på en skrivbordsstol som en drottning som ser ut över sitt rike. Ett rike som är smärtsamt sammanlänkat med andras, utan tydliga gränser utöver de väggar som skiljer det från resten av världen. Men väggar har aldrig varit nog för att någonsin skydda mot någonting. Det som verkligen vill in tar sig in. Det finns inga sätt att skydda sig, huden är tunn och det räcker med att andas för att öppna luftvägarna till allt som ingen annan någonsin borde få tillgång till.

Så var det ju också det som var problemet. Vem som helst kunde ta sig in över gränsen, in i kaoset, lägga sig i återuppbyggnaden bara för att rasera igen, göra fel och få mig att lägga fokus på fel saker. Vem som helst tog sig över gränsen och lika snabbt försvann de. Kvar fanns bara allt de lämnat kvar. Orden och ansiktsuttrycken, någon gammal handstil och ett nummer inpräntat i huvudet bara för att jag inte skulle kunna glömma det.

Och här sitter jag, bland papper och för lite tid och vet inte vilken ände jag ska börja i. Medan historierna växer inuti sitter jag och ser ut över kaoset. Mitt kaos. Mitt och allt det som de inte tog med sig när de försvann.

I know i have it in me

Egentligen finns ingen tid att skriva. Det finns aldrig tid för det man verkligen vill just när man verkligen vill det. Eller kanske är det tvärtom; att inte ha tid är i själva verket förutsättningen för att vilja göra något väldigt mycket. Det känns som de två delarna ofta sammanfaller, speciellt när det gäller mig och skrivandet - tidsbristen och det plötsligt brådskande behov av att fatta pennan. Som exempel kan jag ta hela den här veckan. Jag har formulerat många fina meningar i mitt huvud och känt mig tvungen och samtidigt motiverad att skriva ner dem. Konstigt nog har lusten känts som allra mest just när jag öppnat boken om aktiebolag eller när tanken på att jag borde plugga inför lördagen tenta dykt upp i huvudet.

Det där med att få en bra jämvikt mellan nytta och nöje. Det går rätt bra så länge man slipper prestera. Jag är egentligen en väldigt intresserad person. det betyder att jag tycker om att ta in ny kunskap, läsa böcker, gå på föreläsningar och se på dokumentärer. Så länge det är kravlöst. Så fort föreläsningarna eller böckerna följs av något slags krav i slutändan, något som ska presteras, försvinner snart all motivation. Det är som att jag har presterat färdigt i mitt liv nu. Det räcker.

Så jag riktar min motivation åt andra håll. Jag riktar den inåt i ett försök att nå tillbaka till orden eller bara hitta dem. De finns där inne. De ligger och lurar bakom något hjärta eller något annat envist arbetande organ. De må vara svåra att hantera just nu, och svåra att få tid för, men bara vetskapen om deras faktiska existens i mig räcker i tider av tidsbrist och tvivel. Måhända att vetskapen gör mig lat och passiv. Så är det nog definitivt, men det är å andra sidan en helt annan historia.

Vilken princip?

Den stora frågan jag just nu brottas med: är trettio genomlyssningar av den här låten att jämföra med en timmes aktivt pluggande?

Hair

Det finns få saker som jag drar mig så mycket inför som att gå till frisören. Det har många orsaker, men framförallt är det för att håret ofta ser värre ut när jag lämnar salongen än när jag gick in. Varenda frisör vill framhäva mina lockar med diverse produkter tills jag liknar ett långhårigt får som tillbringat alldeles för mycket tid på ett kalt och blåsigt berg. Alla vill tala om för mig hur snabbt lockigt hår blir slitet och att jag borde klippa mig oftare. Alla vill kränga dyra frisörprodukter som jag ändå aldrig skulle hinna använda.

Så kom vändpunkten. I vintras var jag för första gången på länge hos en frisör som både lyssnade på mig och dessutom kom med egna idéer - och det blev bra! Tyvärr är det längesedan det var vinter och nu hade nivån av klyvna toppar nått nya höjder. Ett besök hos frisören var oundvikligt. Dessvärre är mitt rastlösa hjärta aldrig riktigt nöjt, så nu tänkte jag prova en lite billigare frisör och hoppades på ett bra resultat trots det. Det blev inte bra. Frisören var okoncentrerad, oengagerad och dålig. Jag satt där och ångrade bittert att jag sagt att jag ville ha tillbaka min lugg. Det gjorde jag rätt i, för inte blev det bra inte. Så nu sitter jag här hemma och surar i en ful frisyr och en ojämn och alldeles för rakt klippt lugg och hoppas att håret ska växa fort så jag får en anledning att fixa till eländet.

I've turned them into a rather smart casual jacket

Av förklarlig anledning kom jag att tänka på det här fantastiska klippet idag under föreläsningen om redovisning och resultaträkningar. Det finns en orsak till att jag inte valde att plugga ekonomi. Inte anade jag att jag skulle bli tvungen att lära mig bokföring för att ta mig igenom ett helt annat program. Det känns inte helt okej. Det är ett av skälen till att jag hellre tittar på väl utvalda klipp på youtube. Igenkänningsfaktor: hög.

P.S. Klippet är även en fantastiskt användbart i deklarationstider!

Jag borde starta en sjukblogg. Sjukdom verkar vara det genomgående temat i mitt liv för tillfället. På mindre än två veckor har jag nu drabbats av min andra dunderförkylning, och jag gnäller och lider som sig bör. Det är så jobbigt att inte kunna andas. Eller att inte kunna tugga med stängd mun. Hörde igår att kroppen själv reglerar så att man alltid kan andas, och det är därför man bara är täppt i en näsborre åt gången när man är sjuk. Ursäkta, men vad lever dessa människor i för drömförkylningar? Min kropp verkar ha missat den där självregleringen. Här täpper det till i båda näsborrarna och hade det funnits en tredje kan jag ge mig fan på att det varit stopp där också. Följdaktligen sitter man här som en gapande torsk, bara för att ansträngt kunna uppnå något som liknar andning. Inte så kul.

Grådask och imaginärt slask

Varenda morgon vaknar jag upp till ljudet av att regnet smattrar mot rutan. Spontant börjar jag känna mig väldigt trött på att varje dag kämpa mig ut i horisontellt regn. Idén om paraply är bara att ge upp i den här delen av landet där saker blåser sönder och bort på nolltid. Vädret, denna ständiga källa till klagan. Det och sjukdomen som ligger latent och smygande i min kropp. Nu sitter den i halsen. Ganska ovärt.

Jag vaknade i morse till ett kraftfullt åskoväder i norra Bohuslän och kommer om ett par timmar somna lite längre ner längst västkusten i ett klart och vindstilla Göteborg. Utanför mörknar det och jag sitter här med en känsla av att jag ikväll är precis där jag borde vara. Jag är hundra år äldre än vad jag var vid den här tiden för många år sedan och även om hösten kommer dragandes med samma känslor varje år är jag bättre på att tackla bort dem nu. Istället för att lägga mig platt på vägen och låta dem komma indundrandes som stora tanks och låta dem meja ner allt i sin väg, inklusive mig, står jag nu vid vägkanten och ser dem köra förbi.

Ett av de där åren när hösten började som jag var hundra år yngre än nu fick jag brev där det stod att "hjärter dam nu i september börjar en annan typ av vår". Även om jag inte längre är den jag var då och inte längre desperat jagar den där våren, skitsamma vilken typ, så finns det lugn i den just de orden. De tar ner mig på jorden, tillbaka i tiden och sedan in i framtiden.

Nästan halva september har redan hunnit passera och jag väntar mig inga mirakel. Ingen körsbärsblom i oktober eller solnedgångar sedda från gråstensklippor när snön kommit. Däremot är jag beredd att återuppta de där delarna i livet vars illusioner inte kommer lämna mig tom av besvikelse inför hur det verkligen var. De delarna som formade mig till att veta vad jag vill ha ut av mina dagar genom att vara bra upplevelser. Utan att tvinga mig till motsatstänk.

JO och oväntat djurskydd

"Beträffande pantens fysiska vård kan nämnas, att JO i sin ämbetsberättelse år 1956 (s. 255) uttalade, att en panthavare, vid pantsättning på yrkesmässiga pantlånekontor, bör vara skyldiga att med verksamt malmedel eller annan däremot svarande åtgärd företa noggrann malbehandling av panter, som kan utsättas för malangrepp."

Befogat gnäll med djup

Det kan vara inbillning, men det känns som PMS är ett ämne som ofta dykt upp i olika sammanhang den senaste tiden. Detta tillstånd har diskuterats flitigt och min egen erfarenhet av det har varit klar: jag känner ingen skillnad på det som ska vara PMS-dagar och vanliga dagar. Alla kan de vara lika deppiga liksom. Det är som det är varje dag.

De senaste dagarna har jag dock börjat tänka på det här fenomenet, i takt med att mina äggstockar har börjat arbeta för högtryck och hela magregionen varit uppsvälld som en mindre ballong. I ungefär samma veva började jag titta på Jamie Olivers Food Revolution om mornarna och tårarna var ett faktum så fort någon av deltagarna sa att Jamie förändrat deras liv eller att de efter femtio år av vägrande numera åt grönsaker. Thanks to Jamie och hans engagemang och projekt. Ungefär. Jag börjar seriöst att fundera på om jag kanske trots allt är lite av en slav under PMS-monstret iallafall. Det vore på ett sätt skönt att det vore orsaken till den där grå klumpen i bröstet som tynger ner humöret med mörka tankar och som inte verkar försvinna. Eller är det någon slags semesterdepression som just det symptomet kan härledas till?

Humöret blev hur som helst inte bättre av besöket på Droppen igår. Efter många tankar på det var det nu dags att se om blodet dög för att ge ifrån sig. Ett stick i varje arm, varav det i den vänstra gjorde väldigt ont, klargjorde att mitt blod sög. Järnvärdet i det sög, för att vara mer exakt. Jag tog det onödigt personligt. Jag tar det personligt. På något sätt var det bara som att spä på min redan medvetna dålighet. Inte ens det biologiska kan fungera av sig själv. Inte ens det som är bakom huden, det jag slipper se varje dag, kan vara okej att dela med sig av. jag är medveten om att jag drar för långsökta och alltför orealistiska slutsatser av mina för låga järnvärden. Men det är ungefär så det känns, just nu. Som att min oförmåga att bli blodgivare bara är en verklig metafor för allt annat jag är oförmögen att vara och bli.

Kulturkalas och Twin Peaks

Ikväll blir det en paus från kalasandet, som pågår överallt i centrala Göteborg veckan ut, för min del. Istället står Twin Peaks-kväll på schemat efter några veckors uppehåll. Vi har precis huggit in på andra säsongen och det ska bli spännande att se vad de följande 21 (?) avsnitten kommer bjuda på.

Igår var jag däremot en desto trognare besökare på kalaset. 1 2 3 SCHTUNK var precis så bra som jag minns det och bjöd på många fina skratt. Föreställningen går i expressfart och man hinner knappt hämta andan förrän allting tagit en ny vändning. En snabb titt på Eldkvarn hanns med. Kvällen avslutades med att bli sjukt inspirerad av Emil Jensen. Föreställningen var så fin med vacker musik och mellansnacken var poesi. Mitt sovande intresse för poesi och spoken word vaknade med ett ryck. Jag fick dessutom lust att börja skriva. Så mycket inspiration under en enda timme att det nästan svämmade över, kan man säga.

En ständig längtan

Det blev aldrig riktigt varmt i luften idag. Vid några tillfällen kunde jag svära på att jag kände doften av höst. Det är inte dags än! ville jag skrika åt vädret, men insåg själv det hopplösa i det innan orden hann lämna mina läppar. Jag går fortfarande och väntar på värmen. Att få njuta av den. Istället var jag instängd under sommarens alla soliga dagar och kom inte ut förrän molnen redan hunnit mobilisera sig till en ogenomtränglig massa över Göteborg.

Det där med väder alltså. Maktlösheten man känner inför det är så frustrerande ibland. Det är som att jag skulle behöva svettas lite på en klippa åtminstone en gång innan träden byter skepnad igen.

Imorgon åker jag till landet och jag räknar kallt med att få uppleva den där sommarkänslan. Jag har längtat hela juli. Laddat upp. Det är dags att känna värmen från de bohuslänska klipporna, ta in all sol de lagrat under dagen. Barrskogsdoften blandat med hav. All sten och alla stigar. Mörkret på kvällen och tystnaden. En plats som numera faktiskt känns som min.

Upptäckter

I ett halvhjärtat försök att få lite ordning i min bokhylla idag möblerade jag om på hyllorna, tills jag mitt i projektet tyckte det blev tråkigt började göra någonting annat istället. Innan dess, gömd i en för övrigt imponerande samling av Bodil Malmstens verk, hittade jag dock en en utgåva av hennes samlade dikter som stått orörd sedan jag köpte den på en bokmässa många år bakåt i tiden. Fantastiskt, tänkte jag och ser fram emot att börja läsa den ikväll. Det var längesedan jag ägnade mig åt poesi på något plan, och även alltför längesedan jag läste något av Bodil. Ett utmärkt sätt att börja semestern på.

Innan infallet att rensa bokhyllan tillbringades dagen på Brännö med en kär vän och picknick. Vi pratade om många saker och bland dem Kulturkalaset som snart går av stapeln. Till min stora glädje upptäckte jag att 1 2 3 SCHTUNK ska gästa kalaset även i år. Om det är något som man inte ska missa är det Shakespeare - Den absoluta sanningen. 1 2 3 SCHTUNK levererar alltid. Med bravur. Och jag tröttnar liksom inte. Gå och se!

She'll have hair

Jag älskar Black Books i allmänhet och Bernard Black i synnerhet. Dessutom är jag helt med på hur han tänker här. Något säsongsanpassat som räcker för stunden och fyller sin funktion. Ska det behöva vara svårare än så? Nä, inte om man lever efter Bernards filosofi. Om den inte är helt lätt att helt anpassa sin tillvaro till kan man iallafall njuta av den. Det har jag gjort några gånger idag. Lika fint varje gång.

Det finns få saker som är värre än att vara sjuk. Maktlösheten man känner inför kroppens förmåga att producera ofantliga mängder snor, orkeslösheten och den malande smärtan i kroppens alla muskler när febern tar över. Det är inte bara den fysiska delen som helt slutar fungera. Även psyket hänger sig åt regressionens förlovade land och bristen på självständighet och vuxet tänkande är ett faktum. Ersätts istället av hundra procents ynklighet.

Det finns dock en sorts lättnad i att bli så sjuk att man faktiskt inte ska göra något annat än att vila. När omgivningen förvisar en till sängliggande och en torftig diet av det man har krafter till att laga (mackor, yoghurt, fryspizza) och en kort promenad i det första fina helgvädret på en månad är uteslutet. Det är först då man mentalt har givit upp sina fint utarbetade planer för helgen som man kan finna något slags lugn i sjukdomstillståndet. Först då kan man dra ner alla sina persienner för att slippa påminnas om sommarsolen utanför, ta fram ett nytt paket näsdukar och balansera upp datorn på en kvarglömd packlåda för att se på serier i mörker från sen förmiddag till tidig kväll. I all denna sunkighet finns en skön känsla av att släppa kontrollen och bara vara, för det är faktiskt det enda man orkar med och kan begäras göra.

Förutom seriemaraton finns tid att tänka. Tid att formulera det första inlägget på den nystart som har legat och grott så länge. Och så är det enda som kan uppta tankarna självömkan och hostattacker, halstabletter och högar av pappersnäsdukar. Det var inte såhär det var tänkt. Å andra sidan vet nog inte ens jag hur det faktiskt var tänkt. Mer än att det var tänkt då, på ett eller annat sätt. Det blev såhär. Inspirationen flödade ur en flaska Bisolvon.