I någon sång någon gång ska jag berätta allt

I en timme sitter jag och försöker formulera någon slags öppning i en text som måste skrivas. Det går inte. Jag skriver en rad och raderar. Jag skriver en ny rad och låter den stå kvar. Jag tänker på alla sidor jag skulle ha läst och drabbas av en tyst panik. Det går inte. Det går inte att skriva en andra rad. Jag inser att det inte handlar om en tyst panik, jag bara skriver så för att jag är fattig på synonymer och för att det lät bra. Något som många kan relatera till. Det är möjligt att det finns en släng av panik i känslan, men det är verkligen inte det som är huvudingridiensen.

Inte ens första raden funkar. Jag stänger ner dokumentet utan att spara. Word frågar om jag verkligen vill stänga ner utan att spara? Ja. Tack. Jag vill stänga ner utan att spara. Jag vill stänga ner dig och texten som måste skrivas, historien bakom, jag vill stänga ner. Låt mig slippa backups, låt mig slippa oron för vår icke-existerande framtid, låt mig göra det möjligt att glömma. Få det ogjort, få det betydelselöst, stäng ner mig. Stäng in mig. Skär bort mig från alla möjligheter till kommunikation, låt mig inte skriva, det finns inget att skriva. Det måste skrivas och det måste genomlevas. Genomlidas.

Det finns ingenting att säga men det tåls att sägas gång på gång. Så jag säger det, jag pratar i timmar och försöker samtidigt hitta ett sätt för hur jag ska kunna leva med mig själv. Så jag förstör. Jag försöker hitta ett sätt och jag hittar ett sätt. Jag river och sliter i dig och mig, jag tar fel beslut med flit, jag spyr galla, jag föraktar mig själv. Jag sjunker längre och längre ner genom skikten, tänker att såhär lite trodde inte ens jag om mig, jag njuter av överraskningsmomentet i det. Jag skitar ner, raderar och ber om att få stängas ner. Det omöjliga i att formulera den första meningen, och andra. Det ödesdigra att försöka formulera en tredje. Det ömtåliga i att ens försöka. Alltid.

Ett möte i sandlådan

Häromdagen när jag tittade på nyheterna dök det här inslaget upp. det finns något småroligt i den stelbenta juridiska byråkratin. Jag vet att jag läst om rättsfallet de hänvisar till, men jag visste inte att ärendet fortfarande inte var löst. Det gör mig glad att ett litet intresse för de juridiska frågorna då och då glimtar till, även om det verkar behövas både Wienkonventionen, exekutionstitlar och en obstinat storstat i öst för att jag ska tända till.