Egentligen finns ingen tid att skriva. Det finns aldrig tid för det man verkligen vill just när man verkligen vill det. Eller kanske är det tvärtom; att inte ha tid är i själva verket förutsättningen för att vilja göra något väldigt mycket. Det känns som de två delarna ofta sammanfaller, speciellt när det gäller mig och skrivandet - tidsbristen och det plötsligt brådskande behov av att fatta pennan. Som exempel kan jag ta hela den här veckan. Jag har formulerat många fina meningar i mitt huvud och känt mig tvungen och samtidigt motiverad att skriva ner dem. Konstigt nog har lusten känts som allra mest just när jag öppnat boken om aktiebolag eller när tanken på att jag borde plugga inför lördagen tenta dykt upp i huvudet.
Det där med att få en bra jämvikt mellan nytta och nöje. Det går rätt bra så länge man slipper prestera. Jag är egentligen en väldigt intresserad person. det betyder att jag tycker om att ta in ny kunskap, läsa böcker, gå på föreläsningar och se på dokumentärer. Så länge det är kravlöst. Så fort föreläsningarna eller böckerna följs av något slags krav i slutändan, något som ska presteras, försvinner snart all motivation. Det är som att jag har presterat färdigt i mitt liv nu. Det räcker.
Så jag riktar min motivation åt andra håll. Jag riktar den inåt i ett försök att nå tillbaka till orden eller bara hitta dem. De finns där inne. De ligger och lurar bakom något hjärta eller något annat envist arbetande organ. De må vara svåra att hantera just nu, och svåra att få tid för, men bara vetskapen om deras faktiska existens i mig räcker i tider av tidsbrist och tvivel. Måhända att vetskapen gör mig lat och passiv. Så är det nog definitivt, men det är å andra sidan en helt annan historia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar