Did I say too much, did I say enough?

De sista dagarna har gått i stridens tecken. Främst är det en strid mellan självdisciplinen och lättjan (alt. prestationsångesten). Man kan ju säga som så att självdisciplinen går på en hel del törnar, men den ger sig förhoppningsvis inte förrän jag knåpat ihop ett litet PM till imorgon innan klockan 23.59. Eller knåpa är inte rätt ord. Det låter så gemytligt, gulligt på något sätt. Det här är allt annat än gemytligt. Värka fram ett PM kanske beskriver det hela bättre. Men här sitter jag och strider alltså. Mot mig själv. Mot juridiken. Vill att klockan ska gå fort så jag får ge mig av hemifrån med min låda vin under armen och njuta denna i goda vänner lag istället. Fram till dess borde jag verkligen vara produktiv. Lägga på ett kol. Att det inte blir lättare med åren?

The answer

"I want to get inside your head," I said, "and I can't. It's driving me crazy."
"But why do you want to get inside my head? What do you think that will solve?"
"It's just that I want to really feel close to someone, united with somenone, whole for once. I want to really love someone."
"What makes you think love solves anything?"
"Maybe it doesn't solve anything, " I said, "but I want it. I want to feel whole."
"But you felt you were part of Brian and that didn't work either."
"Brian was crazy."
"Everyone's a little crazy when you get inside their head," Adrian said. "It's only a matter of degree."
"I guess..."
"Look - why don't you stop looking for love and try to live your own life?"
"Because what sort of a life do I have if I don't have love?"
"You have your work, your writing, your teaching, your friends..."
Drab, drab, drab, I thought.
"All my writing is an attempt to get love, anyway. I know it's crazy. I know it's doomed to disappointment. But there it is: I want everyone to love me."
"You lose," Adrian said.
"I know, but knowing doesn't change anything. Why doesn't my knowing ever change anything?"
Adrian didn't answer. I suppose I wasn't asking him anyway, but just throwing out the question to the blue twilit mountains (we were driving through the Goddard Pass with the top of the Triumph down).
"In the mornings," Adrian said, "I never can remember your name."
So that was my answer. It went through me like a knife. And there I was lying awake every night next to him trembling and saying my own name over and over to myself to try to remember who I was.

Ur Fear of flying av Erica Jong

Prokrastinering

Frukost äten. Playlist gjord. Kläder på. Jag är till och med läppstiftad. Inga hinder föreligger mot att börja med min PM. Förbannar mitt väldigt grundläggande drag av att skjuta upp allt till sista stund samtidigt som jag öppnar ett nästintill tomt dokument i Word. Suckar lite. Försöker hitta ett sätt att fly undan, bort från prestationskravet. Kan inte tvinga mig till saker längre. Inser att jag måste. Tiden går. Ingenting kommer av sig självt längre. Ibland kommer orden, men oftast när det inte finns tid för dem. I alla fall finns inte tid för den sortens ord som varken har lagstöd eller stöd i doktrin.

Förebyggande åtgärder

Eftersom jag vakande med en dålig känsla i kroppen som säger att den när som helst kommer ge mig en rejäl omgång sjukdom av något slag tänkte jag försöka motverka detta genom att lägga upp en bild som lovar sommar och frihet. Bilden är från i somras och cykelsemestern på Gotland. Bästa veckan.


Fotograf: Ylva Nilsson