I ett kaos av kollegieblock fullklottrade med konflikttyper, kursböcker, odiskade matlådor i H&M-påsar, använda och oanvända strumpor, sladdar, räkningar och uträkningar lyser dataskärmen upp ett litet område omkring sig. I övrigt är det mörkt och nedsläckt sånär som på en liten lampa i en bokhylla. Genom gardinernas tunna tyg når skenet från gatlyktorna utanför, den enda blommande orkidéns siluett syns på fönsterbrädet. Det ser förmodligen ut som vilket kaos som helst. Ännu ett bevis på en slarvig individs oförmåga att organisera och strukturera i sitt liv.
Det kunde vara vilket kaos som helst. Men det är det inte. Det är mitt.
I efterdyningarna av år av tvivel och ett stormigt förhållande till varenda vrå av sinnet sitter jag fortfarande här på en skrivbordsstol som en drottning som ser ut över sitt rike. Ett rike som är smärtsamt sammanlänkat med andras, utan tydliga gränser utöver de väggar som skiljer det från resten av världen. Men väggar har aldrig varit nog för att någonsin skydda mot någonting. Det som verkligen vill in tar sig in. Det finns inga sätt att skydda sig, huden är tunn och det räcker med att andas för att öppna luftvägarna till allt som ingen annan någonsin borde få tillgång till.
Så var det ju också det som var problemet. Vem som helst kunde ta sig in över gränsen, in i kaoset, lägga sig i återuppbyggnaden bara för att rasera igen, göra fel och få mig att lägga fokus på fel saker. Vem som helst tog sig över gränsen och lika snabbt försvann de. Kvar fanns bara allt de lämnat kvar. Orden och ansiktsuttrycken, någon gammal handstil och ett nummer inpräntat i huvudet bara för att jag inte skulle kunna glömma det.
Och här sitter jag, bland papper och för lite tid och vet inte vilken ände jag ska börja i. Medan historierna växer inuti sitter jag och ser ut över kaoset. Mitt kaos. Mitt och allt det som de inte tog med sig när de försvann.
du satte ord på precis den känsla jag känt den senaste veckan, men inte kunnat förklara. fantastiskt skrivet, som alltid.
SvaraRadera