Befogat gnäll med djup

Det kan vara inbillning, men det känns som PMS är ett ämne som ofta dykt upp i olika sammanhang den senaste tiden. Detta tillstånd har diskuterats flitigt och min egen erfarenhet av det har varit klar: jag känner ingen skillnad på det som ska vara PMS-dagar och vanliga dagar. Alla kan de vara lika deppiga liksom. Det är som det är varje dag.

De senaste dagarna har jag dock börjat tänka på det här fenomenet, i takt med att mina äggstockar har börjat arbeta för högtryck och hela magregionen varit uppsvälld som en mindre ballong. I ungefär samma veva började jag titta på Jamie Olivers Food Revolution om mornarna och tårarna var ett faktum så fort någon av deltagarna sa att Jamie förändrat deras liv eller att de efter femtio år av vägrande numera åt grönsaker. Thanks to Jamie och hans engagemang och projekt. Ungefär. Jag börjar seriöst att fundera på om jag kanske trots allt är lite av en slav under PMS-monstret iallafall. Det vore på ett sätt skönt att det vore orsaken till den där grå klumpen i bröstet som tynger ner humöret med mörka tankar och som inte verkar försvinna. Eller är det någon slags semesterdepression som just det symptomet kan härledas till?

Humöret blev hur som helst inte bättre av besöket på Droppen igår. Efter många tankar på det var det nu dags att se om blodet dög för att ge ifrån sig. Ett stick i varje arm, varav det i den vänstra gjorde väldigt ont, klargjorde att mitt blod sög. Järnvärdet i det sög, för att vara mer exakt. Jag tog det onödigt personligt. Jag tar det personligt. På något sätt var det bara som att spä på min redan medvetna dålighet. Inte ens det biologiska kan fungera av sig själv. Inte ens det som är bakom huden, det jag slipper se varje dag, kan vara okej att dela med sig av. jag är medveten om att jag drar för långsökta och alltför orealistiska slutsatser av mina för låga järnvärden. Men det är ungefär så det känns, just nu. Som att min oförmåga att bli blodgivare bara är en verklig metafor för allt annat jag är oförmögen att vara och bli.