Jag vaknade i morse till ett kraftfullt åskoväder i norra Bohuslän och kommer om ett par timmar somna lite längre ner längst västkusten i ett klart och vindstilla Göteborg. Utanför mörknar det och jag sitter här med en känsla av att jag ikväll är precis där jag borde vara. Jag är hundra år äldre än vad jag var vid den här tiden för många år sedan och även om hösten kommer dragandes med samma känslor varje år är jag bättre på att tackla bort dem nu. Istället för att lägga mig platt på vägen och låta dem komma indundrandes som stora tanks och låta dem meja ner allt i sin väg, inklusive mig, står jag nu vid vägkanten och ser dem köra förbi.

Ett av de där åren när hösten började som jag var hundra år yngre än nu fick jag brev där det stod att "hjärter dam nu i september börjar en annan typ av vår". Även om jag inte längre är den jag var då och inte längre desperat jagar den där våren, skitsamma vilken typ, så finns det lugn i den just de orden. De tar ner mig på jorden, tillbaka i tiden och sedan in i framtiden.

Nästan halva september har redan hunnit passera och jag väntar mig inga mirakel. Ingen körsbärsblom i oktober eller solnedgångar sedda från gråstensklippor när snön kommit. Däremot är jag beredd att återuppta de där delarna i livet vars illusioner inte kommer lämna mig tom av besvikelse inför hur det verkligen var. De delarna som formade mig till att veta vad jag vill ha ut av mina dagar genom att vara bra upplevelser. Utan att tvinga mig till motsatstänk.