Det blev aldrig riktigt varmt i luften idag. Vid några tillfällen kunde jag svära på att jag kände doften av höst. Det är inte dags än! ville jag skrika åt vädret, men insåg själv det hopplösa i det innan orden hann lämna mina läppar. Jag går fortfarande och väntar på värmen. Att få njuta av den. Istället var jag instängd under sommarens alla soliga dagar och kom inte ut förrän molnen redan hunnit mobilisera sig till en ogenomtränglig massa över Göteborg.
Det där med väder alltså. Maktlösheten man känner inför det är så frustrerande ibland. Det är som att jag skulle behöva svettas lite på en klippa åtminstone en gång innan träden byter skepnad igen.
Imorgon åker jag till landet och jag räknar kallt med att få uppleva den där sommarkänslan. Jag har längtat hela juli. Laddat upp. Det är dags att känna värmen från de bohuslänska klipporna, ta in all sol de lagrat under dagen. Barrskogsdoften blandat med hav. All sten och alla stigar. Mörkret på kvällen och tystnaden. En plats som numera faktiskt känns som min.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar