När jag går på spårvagnen är jag samlad. Med stadiga händer plockar jag upp mp3:n, sätter in hörlurarna i öronen, fixerar blicken på ingenting alls utanför rutan och slutar därefter se världen omkring mig. Jag är inte i chock. Inte den här gången. I min brist på förvåning över hur allting till slut blev sjunker jag istället djupare ner i mig själv. Lager efter lager viker jag upp och tar mig in bakom och det blir allt svårare att andas. Jag vet att jag snart kommer nå en alltför välbekant plats där det inte är möjligt att se hur en framtid alls skulle kunna innehålla något värt att kämpa för. Det är platsen där den latenta förtvivlan inför att livet aldrig kommer leva upp till det jag trodde att det lovade finns. Det är en plats som lovar att ingenting kommer ordna sig. Det är platsen där vetskapen om att du aldrig kommer älska mig finns och alltid funnits. Jag har nått den nu och det finns inget sätt att gå tillbaka.
Jeansen klistrar mot låren efter den där långa promenaden i regnet. Jag fryser. Jag vill hem. Jag kanske gråter men i så fall gör jag det tyst. Inuti mig är det som något knäckts. Ett smärtsamt ljud som av en torr gren som går av på mitten med kraft. Om vi hade haft ett ljud den kvällen tänker jag mig att det är så det hade låtit. Som ett pistolskott, eller ett piskrapp. Det gör ont.
Det är först hemma som det brister. Jag ligger som en hög på min matta och gråter så jag skakar. Den vattenfasta mascaran som tappert gjorde skäl för sitt namn hela kvällen i ösregn har plötsligt inte en chans. Jag vill sparka mig själv sönder och samman men kommer inte åt. Jag behöver inte vänja mig vid att vara utan dig eftersom jag redan har vanan inne, men hur jag ska hantera förlusten av den lilla strimma hopp, det lilla "om" som jag livnärt mig på är däremot en utmaning som jag aldrig skrev under på.
