Långt senare när jag äntligen har tillräckligt mycket perspektiv för att skriva om det som hände märker jag att det inte är viktigt längre. Det är en underlig känsla. Nästan som ett ointresse för något som en gång upptog hela världen, från innan dagen ens börjat till långt efter att den tog slut. Visst var det fint att älska någon. Att lägga tätt bredvid och värma sina iskalla fötter mot en annan människas varma, trygga vad. En intensiv känsla av samhörighet som under korta stunder infann sig i bröstet.
Men efter de korta stunderna försvann den.
I tomrummet den lämnade efter sig blev det obehagligt kristallklart att ingen ensamhet är så ensam som den i tvåsamhet. Trots sakta tinande fötter mot en varm vad. Ingen tillhörighetskänsla så intensiv som smärtan i att förlora den.
Kärleken till en annan människa skulle leva upp till allt det där, den skulle göra det värt besväret. Men lyckoruset blev aldrig något rus och besvikelsen i insikten att känslan av din hand i min aldrig kändes så mycket som själva längtan efter en hand att hålla i. De stora känslorna var redan upplevda innan; den brinnande längtan, och efter i den stora saknaden, men knappast under tiden. Inte i oss, i vi. När jag sedan sörjde din frånvaro i mitt liv var det inte bara det det som gjorde ont. Jag sörjde också mina förlorade förhoppningar. Jag sörjde all den längtan som jag alltid trott var ett steg på vägen mot något större, men nu stod det klart att det hela tiden var längtan i sig som var det mest verkliga som jag hittills upplevt.
Med alla dessa insikter och egenanalyser såhär med perspektiv på saken är det lätt att förstå varför det inte längre känns angeläget, viktigt.
Men det var viktigt då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar