Det här med att bo i Sverige och inte se solen på en vecka. I helgen besökte jag dimman i Lund och när jag tidigt på söndagsmorgonen promenerade från det studentbostadsområde där min bror bor in till centrum kändes det som att befinna sig i en spökstad. Jag tänker mig att de flesta studenter låg utslagna efter nattens bravader antingen i sin egen säng eller någon annans, för gatorna ekade tomma och jag kunde inte se mer än några meter framför mig. Det kändes rofyllt att trampa andra gator, att tappa bort mig bland stenhusen från en annan tid, biblioteken med murgröna och universitetsbyggnader med anor. Ibland tänker jag att jag kanske borde flyttat söderut istället, levt det där livet som jag tänker mig att alla i Lund lever. Det är ingenting jag funderar på ofta, men det finns en tid varje år då Göteborg visar sig från sin allra suraste sida då man helst vill härifrån. Då är det lätt att förlora sig själv i egenkonstruerade drömbilder om hur fantastiskt ens liv hade varit om man hade levt det någon annanstans.
Ikväll hör jag göteborgsvädret ilsket slänga regn på min köksruta. Jag väntar på att mitt nymålade nagellack ska torka tillräckligt för att jag ska kunna gå och lägga mig. Utöver det väntar jag också på att hitta formuleringarna igen. Jag kan inte förklara hur mycket jag längtar till att hamna i ett flow igen. Det är verkligen längesedan. Kanske hade jag befunnit mig i ett konstant flow om jag bodde i Lund. Det är möjligt, men knappast troligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar