Den varken smyger sig på eller attackerar. Plötsligt är den bara där, precis som det vore den mest naturliga företeelse. Som om den aldrig försvann. Till nygammal musik, men utan pompa och ståt, utan några som helst krav på att ta upp mer plats än som är nödvändigt. Jag blir inte rädd eller särskilt förvånad när den står i hallen och utan ett ord hänger av sig hatt och halsduk, kliver ur alla sina sina noggrant inbäddade lager av tankekraft. Känslan. Den från längesedan. Den ser lite äldre ut nu, lite sliten efter många hårda år i kylan. Ändå utstrålar den en värme, som att dess figur snabbt värms upp grad för grad inför mina ögon. Som att allt den behövde var lite omtanke och en chans att få komma in igen. Det tar inte lång tid förrän jag förstår att den aldrig försvann. Några omgångar tankar senare inser jag också att det kanske inte ens finns något eftersträvansvärt i att för alltid mota ut den ur mitt liv, att till varje pris bannlysa och förinta den.
Jag skulle kunna bli rädd. Känner någonstans att jag borde bli det. Istället lutar jag mig tillbaka mot ryggstödet och ser verkligheten i vitögat. Utan att darra på rösten eller handen fortsätter jag att prata som förut, väl medveten om den hemvändande gestalt som tagit plats bredvid mig i soffan. Jag rör inte en min när den kurar ihop sig i mitt knä, lägger kinden mot mitt bröst, vänster sida, och sedan absorberas av min hud, tar sig in i blodomloppet igen. Om hjärtat på något sätt reagerar på att återigen få närkontakt med sin gamla vän är det ingenting som syns utanpå. "Jaha, så du var här igen" hör jag mig själv tänka inuti mitt huvud. Inte förebrående, varken för försvinnandet eller för återkomsten. Jag får inget svar men jag vet ändå.
Det är inte som det var då. Det finns en annan kraft som inte fanns då, både runt omkring och inuti. Känslan kommer inte ha samma funktion som då. Den kommer inte finnas där för att nära min rädsla eller för att försvinna i med förtvivlan. Det finns hundra orsaker till oro. Det finns inte lika många som talar för motsatsen. Ändå, när alla argument skalats ner till sin absoluta kärna, är det inte någon form av rationellt tänkande som vinner framgång. Det kan inte vinna framgång. Det här handlar om så mycket annat. Framförallt går det inte att styra över. Så den här gången väljer jag att inte bli rädd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar