Two days in february

En stunds tågfärd utanför Edinburgh finns ett litet samhälle som heter North Berwick. Det är ett gammalt fiskesamhälle och förmodligen ett sommarparadis. Jag besökte samhället någon gång i februari men upplevde en av mina mest minnesvärda vårdagar redan så tidigt på året. Det var året jag själv skulle flyttat till Storbritannien om allt hade gått enligt planen. Så blev det inte. Istället var jag där på besök. I North Berwick infann sig känslan av att det stora livet, själva essensen av det, väntade lite längre fram, att jag fortfarande hade det bästa kvar. I all ovisshet den våren speglade fanns tron på att jag fortfarande inte givit mig av på mitt största äventyr, men jag skulle snart. Snart.

Jag har alltid varit en person med stora drömmar och en stor tilltro till deras förverkligande. Jag är också en person som ställer stort hopp till framtiden och dess självinbillade förmåga att ordna så att jag kommer vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Det vore fånigt att kalla mitt handlande för att "lägga min framtid i ödets händer", men det är inte långt ifrån. I sånär som på ett fåtal undantag har jag alltid backat och dragit mig undan då de svåra besluten måste tas. Aldrig kommit till skott. På ett sätt är det en stor besvikelse, allt det som aldrig blev av. Å andra sidan blev det ju rätt bra ändå när allt kommer omkring. Så som jag har det här och nu, menar jag. Och hur naivt det än låter, så vill jag tänka mig att jag har en väldig massa framtid kvar att leva mig igenom. Tack vare denna, ändå något blygsamma, framtidstro, kan jag tillåta mig att se tillbaka på den där februaridagen utan särskilt mycket ångest över att det inte blev som jag tänkt efter att jag åkt ifrån North Berwick. Jag tog bara några omvägar och omvärderade lite. Sen så insåg jag någonstans på vägen att lite av charmen ligger just i att längta, och i att ändra sig.