That precious flame

"Like the tide receding, the shoreline washed clean, with Sumire gone I was left in a disorted, empty world. A gloomy, cold world in which what she and I had would never ever take place again.
     We each have a special something we can get only at a special time of our life. Like a small flame. A careful, fortunate few cherish that flame, nurture it, hold it as a torch to light their way. But once that flame goes out, it's gone for ever. What I'd lost was not just Sumire. I'd lost that precious flame."

- Ur Sputnik Sweetheart av Haruki Murakami

Tillflyktsort

Eftersom livet i allmänhet och Göteborg i synnerhet ofta misslyckas med att leverera har det varit viktigt att ha en strategi för att tackla verkligheten. Min varierar och det är långt ifrån alltid som den faktiskt fungerar, men under hösten har jag för korta stunder funnit lindring i att förlora mig i minnen av Barcelona. Staden som gjorde mig blixtförälskad och sedan inte velat låta mig glömma den. Jag är så tacksam för att den inte släpper taget.

emptiness has its solace in that there's nothing left to take

Så kom vintern med kylan som varit så karaktäristisk för de senaste årens vintermånader. Många av mina sämsta minnen utspelar sig i snölandskap. De människor som under de senaste åren av olika anledningar har gjort mig riktigt ledsen har ofta passat på att göra det just under årets kallaste tid och kvar finns en känsla av förlust som jag inte kan skaka av mig. Så varje dag går jag runt och förlorar sådant som redan är borta och upplever sorgen i mellangärdet så ofta att jag börjar misstänka att den blivit permanent.

Bodily - Ani Difranco

kanske är vår historia en fjäril på nål; vacker att titta på men vingar som inte slår

Efter att det inte längre finns något kvar att säga sitter jag gåtandes med luren tryckt mot örat, andas in din tystnad för sista gången. Tystnaden som varit det du delat med dig mest av under åren, den jag vant mig vid. Den har gnagt på mitt tålamod, varit utlösande faktor vid så många smärre kriser, det yttersta beviset på den oöervinnerliga otillräckligheten. I utrymmet mellan orden, i de vidsträckta hålen, fanns din insida fylld av det där jag ville åt men aldrig trodde jag skulle förstå.

I samma tystnad lärde jag mig såsmåningom att vila. Den outtalade men beständiga tryggheten jag fann i ditt sällskap. Att vissa saker inte har några ord. Att det var det jag kände att vi var; något som saknar ord. I all förvirring, i alla irrfärder i tystnaden som omgav dig, i allt det fanns det dock en sak jag var säker på. Jag var säker på hur jag kände för dig. Att du var så betydelsefull på ett sätt som skulle göra din närvaro i mitt liv till en av mina viktigaste byggstenar. Att jag ville luta mig mot dig resten av livet. Under mitt liv fram tills dess hade jag aldrig varit med om en så komplex relation och jag var beredd att göra allt för att få fortsätta utforska den. Jag var säker på att jag inte var säker på vad vi var i förhållande till varandra, men jag visste att det var äkta och jag visste att det var speciellt. Det vi var var vi ensamma om att vara.

I alla relationer som börjar rota sig så djupt i ens medvetande, som nästlar sig in och blir en del av ens person öppnar man också för den totala sårbarheten. Med sårbarheten kommer rädslan för förlusten och med den desperata försök till förebyggande åtgärder med målet att förhindra den största sorgen: att förlora dig. Under det som var ett av mina livs finaste ögonblick fanns skuggan där, den låg tät över rummet och gjorde mig medveten om att det här var allt jag någonsin önskat och att det skulle kunna göra sönder allt. Med en växande panik jämte den euforiska glädje jag skulle känt om jag inte tvingat mig själv att hålla tillbaka önskade jag med hela mitt väsen att det här inte skulle förstöra oss. Men det gjorde det.

Mot bakgrund av vår bakgrund är det desto mer ironiskt att det som var vi slutade på samma klichéartade sätt som så många andras mycket mindre betydelsefulla historier slutar. I tystnad gjorde du ett grundligt arbete i att förstöra allt, förminska mig till något som inte fanns. Till slut bara slamsor kvar i en äcklig sörja av klibbiga minnen och ihoptrasslade känslotrådar som slitits isär. Jag kommer aldrig mer finna vila i tanken på att ha dig som en omslutande kraft i mitt liv. Tryggheten slet du bort och allt jag trott på visade sig vara möjligt för dig att utesluta. Som en konsekvens av dina val finns inga andra möjligheter för mig än att göra samma sak mot dig. Att tänka ut dig ur mitt liv, ur mig.

Det är något av det svåraste jag någonsin tvingats göra.

Mammas gata - Promoe (feat. Timbuktu, Andreas Grega & Supreme)

Sleep, don't weep

Det är mitt näst sista inplanerade arbetspass för året, en fredagskväll och det är mörkt ute redan en timme innan mitt pass är slut. Kvällens arbetsuppgifter är avklarade och jag dricker te för att försöka få bukt på min hals som svider och har svullnat oroväckande under hela dagen. Min kollega frågar mig hur jag ska fira min sista lediga helg innan skolan börjar på måndag. Jag värmer händerna på min gigantiska balja till mugg och känner för ett ögonblick hur jag dräneras på all ork, hur jag bara skulle vilja lägga mig ner i soffan och gråta. Jag tror att det främst är min extrema trötthet som till slut gör att tårarna inte kommer. Jag är redan känslomässigt utmattad efter ett tufft dygn och energin till fler tårar finns inte. Istället en suck som börjar långt nere i mellangärdet och när den funnit sin väg ut ur min kropp är det enda svar jag kommer på att jag ska sova. Mina sista dagar av sommaren vill jag ta igen all den sömn jag förlorat. Jag vill vila i ett icke-tillstånd, frikopplad från världen och alla människor i den. Inga drömmar, inga tankar, inte känna efter. Det är en sorglig önskan, så ambitionslös, så tråkig.

På måndag kommer vardagen vara igång igen. Sommaren är slut. Jag kommer aldrig få mer tid än vad jag haft under sommaren, och inte ens den bjöd på några större mängder minuter att bara göra vad jag ville med. Det är med bävan jag för min inre syn ser alla beslut jag måste ta, alla saker jag måste ordna med, allt det där som hör hösten till. Jag tänker att jag vill sova bort hösten också, stiga ner i det drömlösa tillståndet jag önskar för mig själv och kanske vakna upp lite mer hårdhudad. Lite mer redo att tackla alla nederlag, alla förluster, all oro som kletar och sprider sig mellan revbenen. I nuläget verkar det som jag inte kan leva med det. Allt som kan gå fel. Allt som ska genomlevas för att det är en del av livet. All sorg som släpar efter mig i ett osynligt, milslångt sorgeband. All den sorg som ligger och väntar på att få bryta ut. Att börja leva höstens krassa verklighet och bara vänta på allt det där. Det är dags att börja om nu, låta allt det där övermanna mig. Jag skulle vilja säga att jag är beredd, men det är jag inte. Hur jobbigt man än tänker sig att det ska bli visar det sig i slutändan alltid vara tusen gånger värre. Det enda jag kan göra för att lindra smärtan den vetskapen för med sig är att försöka nå det där drömlösa tillståndet, hålla fast vid det för glatta livet om jag når dit. Ta mig igenom sommarens sista dagar sovande.