That precious flame

"Like the tide receding, the shoreline washed clean, with Sumire gone I was left in a disorted, empty world. A gloomy, cold world in which what she and I had would never ever take place again.
     We each have a special something we can get only at a special time of our life. Like a small flame. A careful, fortunate few cherish that flame, nurture it, hold it as a torch to light their way. But once that flame goes out, it's gone for ever. What I'd lost was not just Sumire. I'd lost that precious flame."

- Ur Sputnik Sweetheart av Haruki Murakami

Tillflyktsort

Eftersom livet i allmänhet och Göteborg i synnerhet ofta misslyckas med att leverera har det varit viktigt att ha en strategi för att tackla verkligheten. Min varierar och det är långt ifrån alltid som den faktiskt fungerar, men under hösten har jag för korta stunder funnit lindring i att förlora mig i minnen av Barcelona. Staden som gjorde mig blixtförälskad och sedan inte velat låta mig glömma den. Jag är så tacksam för att den inte släpper taget.

emptiness has its solace in that there's nothing left to take

Så kom vintern med kylan som varit så karaktäristisk för de senaste årens vintermånader. Många av mina sämsta minnen utspelar sig i snölandskap. De människor som under de senaste åren av olika anledningar har gjort mig riktigt ledsen har ofta passat på att göra det just under årets kallaste tid och kvar finns en känsla av förlust som jag inte kan skaka av mig. Så varje dag går jag runt och förlorar sådant som redan är borta och upplever sorgen i mellangärdet så ofta att jag börjar misstänka att den blivit permanent.

Bodily - Ani Difranco

kanske är vår historia en fjäril på nål; vacker att titta på men vingar som inte slår

Efter att det inte längre finns något kvar att säga sitter jag gåtandes med luren tryckt mot örat, andas in din tystnad för sista gången. Tystnaden som varit det du delat med dig mest av under åren, den jag vant mig vid. Den har gnagt på mitt tålamod, varit utlösande faktor vid så många smärre kriser, det yttersta beviset på den oöervinnerliga otillräckligheten. I utrymmet mellan orden, i de vidsträckta hålen, fanns din insida fylld av det där jag ville åt men aldrig trodde jag skulle förstå.

I samma tystnad lärde jag mig såsmåningom att vila. Den outtalade men beständiga tryggheten jag fann i ditt sällskap. Att vissa saker inte har några ord. Att det var det jag kände att vi var; något som saknar ord. I all förvirring, i alla irrfärder i tystnaden som omgav dig, i allt det fanns det dock en sak jag var säker på. Jag var säker på hur jag kände för dig. Att du var så betydelsefull på ett sätt som skulle göra din närvaro i mitt liv till en av mina viktigaste byggstenar. Att jag ville luta mig mot dig resten av livet. Under mitt liv fram tills dess hade jag aldrig varit med om en så komplex relation och jag var beredd att göra allt för att få fortsätta utforska den. Jag var säker på att jag inte var säker på vad vi var i förhållande till varandra, men jag visste att det var äkta och jag visste att det var speciellt. Det vi var var vi ensamma om att vara.

I alla relationer som börjar rota sig så djupt i ens medvetande, som nästlar sig in och blir en del av ens person öppnar man också för den totala sårbarheten. Med sårbarheten kommer rädslan för förlusten och med den desperata försök till förebyggande åtgärder med målet att förhindra den största sorgen: att förlora dig. Under det som var ett av mina livs finaste ögonblick fanns skuggan där, den låg tät över rummet och gjorde mig medveten om att det här var allt jag någonsin önskat och att det skulle kunna göra sönder allt. Med en växande panik jämte den euforiska glädje jag skulle känt om jag inte tvingat mig själv att hålla tillbaka önskade jag med hela mitt väsen att det här inte skulle förstöra oss. Men det gjorde det.

Mot bakgrund av vår bakgrund är det desto mer ironiskt att det som var vi slutade på samma klichéartade sätt som så många andras mycket mindre betydelsefulla historier slutar. I tystnad gjorde du ett grundligt arbete i att förstöra allt, förminska mig till något som inte fanns. Till slut bara slamsor kvar i en äcklig sörja av klibbiga minnen och ihoptrasslade känslotrådar som slitits isär. Jag kommer aldrig mer finna vila i tanken på att ha dig som en omslutande kraft i mitt liv. Tryggheten slet du bort och allt jag trott på visade sig vara möjligt för dig att utesluta. Som en konsekvens av dina val finns inga andra möjligheter för mig än att göra samma sak mot dig. Att tänka ut dig ur mitt liv, ur mig.

Det är något av det svåraste jag någonsin tvingats göra.

Mammas gata - Promoe (feat. Timbuktu, Andreas Grega & Supreme)

Sleep, don't weep

Det är mitt näst sista inplanerade arbetspass för året, en fredagskväll och det är mörkt ute redan en timme innan mitt pass är slut. Kvällens arbetsuppgifter är avklarade och jag dricker te för att försöka få bukt på min hals som svider och har svullnat oroväckande under hela dagen. Min kollega frågar mig hur jag ska fira min sista lediga helg innan skolan börjar på måndag. Jag värmer händerna på min gigantiska balja till mugg och känner för ett ögonblick hur jag dräneras på all ork, hur jag bara skulle vilja lägga mig ner i soffan och gråta. Jag tror att det främst är min extrema trötthet som till slut gör att tårarna inte kommer. Jag är redan känslomässigt utmattad efter ett tufft dygn och energin till fler tårar finns inte. Istället en suck som börjar långt nere i mellangärdet och när den funnit sin väg ut ur min kropp är det enda svar jag kommer på att jag ska sova. Mina sista dagar av sommaren vill jag ta igen all den sömn jag förlorat. Jag vill vila i ett icke-tillstånd, frikopplad från världen och alla människor i den. Inga drömmar, inga tankar, inte känna efter. Det är en sorglig önskan, så ambitionslös, så tråkig.

På måndag kommer vardagen vara igång igen. Sommaren är slut. Jag kommer aldrig få mer tid än vad jag haft under sommaren, och inte ens den bjöd på några större mängder minuter att bara göra vad jag ville med. Det är med bävan jag för min inre syn ser alla beslut jag måste ta, alla saker jag måste ordna med, allt det där som hör hösten till. Jag tänker att jag vill sova bort hösten också, stiga ner i det drömlösa tillståndet jag önskar för mig själv och kanske vakna upp lite mer hårdhudad. Lite mer redo att tackla alla nederlag, alla förluster, all oro som kletar och sprider sig mellan revbenen. I nuläget verkar det som jag inte kan leva med det. Allt som kan gå fel. Allt som ska genomlevas för att det är en del av livet. All sorg som släpar efter mig i ett osynligt, milslångt sorgeband. All den sorg som ligger och väntar på att få bryta ut. Att börja leva höstens krassa verklighet och bara vänta på allt det där. Det är dags att börja om nu, låta allt det där övermanna mig. Jag skulle vilja säga att jag är beredd, men det är jag inte. Hur jobbigt man än tänker sig att det ska bli visar det sig i slutändan alltid vara tusen gånger värre. Det enda jag kan göra för att lindra smärtan den vetskapen för med sig är att försöka nå det där drömlösa tillståndet, hålla fast vid det för glatta livet om jag når dit. Ta mig igenom sommarens sista dagar sovande.

Mitt emot en smutsvit sjukhusvägg i ett av de tre rummen jag hinner befinna mig i innan jag många timmar senare kommer få åka därifrån. Jag minns inte senast en miljö gjorde mig så tömd på allt fint som finns i livet. Som om någon av alla de sladdar som hänger på krokar på väggarna har åderlåtit ut all min lust att ta mig ut därifrån. I vissa rum finns inte tillräckligt med stolar så jag sitter på golvet. Det är kallt. Jag funderar på att vira in mig i en blå sjukhusfilt, som en person i chock.

Jag uttalar mig felaktigt om en gammal operation inför en läkare som verkar ta åt sig personligen och sedan sätter mig på plats genom att rätta mig med medicinska termer jag inte vet vad de betyder. Jag skulle kunna bli ledsen, men jag är inte där som en representant av mig själv och den låtsade person som utgör mitt professionella jag har fått ett hårdare skal som inte släpper igenom vad som helst.

Timmarna går långsamt och jag har inte ätit sedan frukost. Känner mig svag. Är svag under den där personen jag iklätt mig för dagen. Tänker att jag känner igen precis den period jag är på väg in i. Borde ta med en filt och ha att gömma mig i, isolera mig från omvärlden tills den glömt att jag fanns. Tills den platsen jag tog upp i människors medvetande har blivit någon annans. Plötsligt kan jag inte uppbåda energin att skratta åt sådant som jag vet att jag tyckte var roligt. Plötsligt är allt jag kan tänka att det här är bara till låns för en kort, kort tid och snart kommer den tiden ha gått vidare, utan mig. Tanken växer sig så stor att jag redan nu vill bespara mig den stora sorg som kommer följa på varje lyckligt ögonblick. Om den smutsvita väggen uppmuntrar till något så är det till kapitulation. Jag hinner känna att det känns som jag aldrig kommer hitta ut.

#1

När jag går på spårvagnen är jag samlad. Med stadiga händer plockar jag upp mp3:n, sätter in hörlurarna i öronen, fixerar blicken på ingenting alls utanför rutan och slutar därefter se världen omkring mig. Jag är inte i chock. Inte den här gången. I min brist på förvåning över hur allting till slut blev sjunker jag istället djupare ner i mig själv. Lager efter lager viker jag upp och tar mig in bakom och det blir allt svårare att andas. Jag vet att jag snart kommer nå en alltför välbekant plats där det inte är möjligt att se hur en framtid alls skulle kunna innehålla något värt att kämpa för. Det är platsen där den latenta förtvivlan inför att livet aldrig kommer leva upp till det jag trodde att det lovade finns. Det är en plats som lovar att ingenting kommer ordna sig. Det är platsen där vetskapen om att du aldrig kommer älska mig finns och alltid funnits. Jag har nått den nu och det finns inget sätt att gå tillbaka.

Jeansen klistrar mot låren efter den där långa promenaden i regnet. Jag fryser. Jag vill hem. Jag kanske gråter men i så fall gör jag det tyst. Inuti mig är det som något knäckts. Ett smärtsamt ljud som av en torr gren som går av på mitten med kraft. Om vi hade haft ett ljud den kvällen tänker jag mig att det är så det hade låtit. Som ett pistolskott, eller ett piskrapp. Det gör ont.

Det är först hemma som det brister. Jag ligger som en hög på min matta och gråter så jag skakar. Den vattenfasta mascaran som tappert gjorde skäl för sitt namn hela kvällen i ösregn har plötsligt inte en chans. Jag vill sparka mig själv sönder och samman men kommer inte åt. Jag behöver inte vänja mig vid att vara utan dig eftersom jag redan har vanan inne, men hur jag ska hantera förlusten av den lilla strimma hopp, det lilla "om" som jag livnärt mig på är däremot en utmaning som jag aldrig skrev under på.

Så kom äntligen maj, med besked. Den här dagen hade egentligen oddsen emot sig, men det kanske är just det som gjorde att det istället blev så bra. Pappa har tagit sig an mig idag och tillsammans har vi köpt blommor till min uteplats samt färg till mitt soffbord som ska målas om inom den närmsta tiden. Jag vet inte om det är solen eller värmen eller sällskapet men såhär full av energi har jag inte känt mig på väldigt länge. Okej, den borde riktas mot lagsamlingen som behandlar skatterätt, men det är sådant som jag inte riktigt orkar bry mig om just nu. Det viktiga är att sådana här dagar finns när livet verkar fullt av möjligheter och jag kan känna det pulsera inom mig. Det finns så mycket att se fram emot. Även den här vinterns alla bakslag kommer blekna och tids nog falla i glömska.

Så jag planterar ivrigt mina nya växter i de nyinköpta krukor pappa gav mig tidigare. Jag sår frön och kan knappt vänta tills de börjar gro. Jag klappar med spaden på jorden, sitter krökt över gröna blad och knoppar med solen i ryggen och trädgårdshandskar på. Det är rofyllt. Det är hoppingivande. Det är allt jag någonsin önskade att min dag skulle vara, och det förstår jag först när jag kommit dit.

Lite senare sitter jag här och lyssnar på Beirut och skriver med känslan av att vara precis där jag ska vara, just nu. Och det är så himla fint.

I någon sång någon gång ska jag berätta allt

I en timme sitter jag och försöker formulera någon slags öppning i en text som måste skrivas. Det går inte. Jag skriver en rad och raderar. Jag skriver en ny rad och låter den stå kvar. Jag tänker på alla sidor jag skulle ha läst och drabbas av en tyst panik. Det går inte. Det går inte att skriva en andra rad. Jag inser att det inte handlar om en tyst panik, jag bara skriver så för att jag är fattig på synonymer och för att det lät bra. Något som många kan relatera till. Det är möjligt att det finns en släng av panik i känslan, men det är verkligen inte det som är huvudingridiensen.

Inte ens första raden funkar. Jag stänger ner dokumentet utan att spara. Word frågar om jag verkligen vill stänga ner utan att spara? Ja. Tack. Jag vill stänga ner utan att spara. Jag vill stänga ner dig och texten som måste skrivas, historien bakom, jag vill stänga ner. Låt mig slippa backups, låt mig slippa oron för vår icke-existerande framtid, låt mig göra det möjligt att glömma. Få det ogjort, få det betydelselöst, stäng ner mig. Stäng in mig. Skär bort mig från alla möjligheter till kommunikation, låt mig inte skriva, det finns inget att skriva. Det måste skrivas och det måste genomlevas. Genomlidas.

Det finns ingenting att säga men det tåls att sägas gång på gång. Så jag säger det, jag pratar i timmar och försöker samtidigt hitta ett sätt för hur jag ska kunna leva med mig själv. Så jag förstör. Jag försöker hitta ett sätt och jag hittar ett sätt. Jag river och sliter i dig och mig, jag tar fel beslut med flit, jag spyr galla, jag föraktar mig själv. Jag sjunker längre och längre ner genom skikten, tänker att såhär lite trodde inte ens jag om mig, jag njuter av överraskningsmomentet i det. Jag skitar ner, raderar och ber om att få stängas ner. Det omöjliga i att formulera den första meningen, och andra. Det ödesdigra att försöka formulera en tredje. Det ömtåliga i att ens försöka. Alltid.

Ett möte i sandlådan

Häromdagen när jag tittade på nyheterna dök det här inslaget upp. det finns något småroligt i den stelbenta juridiska byråkratin. Jag vet att jag läst om rättsfallet de hänvisar till, men jag visste inte att ärendet fortfarande inte var löst. Det gör mig glad att ett litet intresse för de juridiska frågorna då och då glimtar till, även om det verkar behövas både Wienkonventionen, exekutionstitlar och en obstinat storstat i öst för att jag ska tända till.

Obalansen

Efter nästan tio timmars sömn känner jag mig tröttare än vanligt när jag ragglar upp ur sängen. Utanför vet jag att världens finaste vårdag väntar, solen strålar in i glipan mellan gardinerna och jag känner mig både pepp och en aning stressad över att jag ännu inte är påklädd och halvvägs ut genom dörren för att få ut mesta möjliga av förmiddagen. Jag vet knappt vilken dag det är men vet att jag inte har någon god frukost hemma och jag har följaktligen ingen lust att äta något. Jag klarar tråkiga (till och med äckliga) matlådor, men att äta äcklig frukost är verkligen att göra våld på mig själv. I mitt huvud har jag lagt upp ett ambitiöst schema för dagen, så fullproppat med saker jag vill hinna med att det är dömt att misslyckas och jag kommer i slutändan känna mig otillräcklig och besviken på mig själv. Jag vill både gå ut och lägga mig i solen på uteplatsen och duscha - samtidigt. Jag vill vara på träningsanläggningen om en timme och vara i stan i affärer och ta med mormor på en promenad - samtidigt. Jag vill gå en långpromenad själv längs Lärjeån och skicka in ansökningar till praktikplatser och restplatser till utlandsterminer. Jag vill åka och hälsa på mamma och pappa och gå på en väns avskedsfest. Jag vill vårstäda uteplatsen, utrota ogräset och spika upp tavlor på väggarna i lägenheten. Jag vill skaffa ny stil och skriva en bok. Nu. Idag.

Jag gillar ju listor, att skriva upp allt som ska göras på dem. Det värsta är att de aldrig prickas av men ständigt fylls på, allt medan jag fortsätter drömma och planera och dagarna går.

Livet.

I wouldn’t want you to want to be wanted by me
I wouldn’t want you to worry you’d be drowned within my sea
I only wanted to be wonderful and wonderful is true
In truth I only really wanted to be wanted by you

- Nej men du vet, livet, sa du. Som någon slags förklaring på mina frågor om vad du egentligen menade med allt du sa. Men jag visste inte aldrig vad det betydde. Jag kunde aldrig få grepp om vilka svar och sanningar som rymdes i ett så stort ord som livet, hur mycket jag än försökte vrida och vända och tolka och gräva. Jag kunde aldrig komma fram till vad du menade, trots all ansträngning och all tid. Ibland undrade jag vad det var för djup du hade tillgång till men som jag inte kunde finna i mig själv. Vilken insikt du nått som tycktes gå mig förbi. Så jag fortsatte tro att det var du som kommit till en högre nivå, eller till ett djupare djup, och jag fortsatte leta. Jag försökte hitta mening i dina ord, övertygad om att om jag bara blev mer intelligent skulle hela din värld öppna sig för mig.

Det tog mig år innan jag förstod att du inte heller visste. Att det inte fanns något att finna. Att Livet bara var ett ord utan varken tillhörande tunnelsystem eller regnbågar eller dolda intellektuella världar. Livet, så som du sa det, var bara ett svar som vilket som helst, precis så brett och så smalt som man i egenskap av sig själv kunde tolka det. Det kunde inrymma precis allt, eller ingenting.

Nej, jag vet inte. Livet. Jag har ingen aning. Flera år senare undrar jag fortfarande vad du menade, och jag kan inte bestämma mig för om det värsta vore om det betydde ingenting eller var precis sådär djuplodande som jag alltid trodde. Oavsett vilka icke-sanningar eller nu för längesedan glömda tankar som dolde sig bakom, eller som alltid var fullt synliga för vem som helst att se, så betydde de någonting för mig. Men de betydde aldrig det som jag önskade att de skulle göra. Trots mina allt mer utvecklade analysverktyg, trots alla grubblerier. Trots den största vilja mitt lilla hjärta kunde uppbåda när det slog slag efter slag för dig. Trots allt så betydde det aldrig vad jag önskade att det skulle göra. Livet.
In truth I only really wanted to be wanted by you.

Damien Rice - Rat Within The Grain

Vad jag gjorde i helgen:

Did I say too much, did I say enough?

De sista dagarna har gått i stridens tecken. Främst är det en strid mellan självdisciplinen och lättjan (alt. prestationsångesten). Man kan ju säga som så att självdisciplinen går på en hel del törnar, men den ger sig förhoppningsvis inte förrän jag knåpat ihop ett litet PM till imorgon innan klockan 23.59. Eller knåpa är inte rätt ord. Det låter så gemytligt, gulligt på något sätt. Det här är allt annat än gemytligt. Värka fram ett PM kanske beskriver det hela bättre. Men här sitter jag och strider alltså. Mot mig själv. Mot juridiken. Vill att klockan ska gå fort så jag får ge mig av hemifrån med min låda vin under armen och njuta denna i goda vänner lag istället. Fram till dess borde jag verkligen vara produktiv. Lägga på ett kol. Att det inte blir lättare med åren?

The answer

"I want to get inside your head," I said, "and I can't. It's driving me crazy."
"But why do you want to get inside my head? What do you think that will solve?"
"It's just that I want to really feel close to someone, united with somenone, whole for once. I want to really love someone."
"What makes you think love solves anything?"
"Maybe it doesn't solve anything, " I said, "but I want it. I want to feel whole."
"But you felt you were part of Brian and that didn't work either."
"Brian was crazy."
"Everyone's a little crazy when you get inside their head," Adrian said. "It's only a matter of degree."
"I guess..."
"Look - why don't you stop looking for love and try to live your own life?"
"Because what sort of a life do I have if I don't have love?"
"You have your work, your writing, your teaching, your friends..."
Drab, drab, drab, I thought.
"All my writing is an attempt to get love, anyway. I know it's crazy. I know it's doomed to disappointment. But there it is: I want everyone to love me."
"You lose," Adrian said.
"I know, but knowing doesn't change anything. Why doesn't my knowing ever change anything?"
Adrian didn't answer. I suppose I wasn't asking him anyway, but just throwing out the question to the blue twilit mountains (we were driving through the Goddard Pass with the top of the Triumph down).
"In the mornings," Adrian said, "I never can remember your name."
So that was my answer. It went through me like a knife. And there I was lying awake every night next to him trembling and saying my own name over and over to myself to try to remember who I was.

Ur Fear of flying av Erica Jong

Prokrastinering

Frukost äten. Playlist gjord. Kläder på. Jag är till och med läppstiftad. Inga hinder föreligger mot att börja med min PM. Förbannar mitt väldigt grundläggande drag av att skjuta upp allt till sista stund samtidigt som jag öppnar ett nästintill tomt dokument i Word. Suckar lite. Försöker hitta ett sätt att fly undan, bort från prestationskravet. Kan inte tvinga mig till saker längre. Inser att jag måste. Tiden går. Ingenting kommer av sig självt längre. Ibland kommer orden, men oftast när det inte finns tid för dem. I alla fall finns inte tid för den sortens ord som varken har lagstöd eller stöd i doktrin.

Förebyggande åtgärder

Eftersom jag vakande med en dålig känsla i kroppen som säger att den när som helst kommer ge mig en rejäl omgång sjukdom av något slag tänkte jag försöka motverka detta genom att lägga upp en bild som lovar sommar och frihet. Bilden är från i somras och cykelsemestern på Gotland. Bästa veckan.


Fotograf: Ylva Nilsson

Ett slags avsked

Ikväll gick jag ett sista varv i mormors gamla hus. Jag strök lite med handen längs vissa tapeter och träpanelen i stora hallen, ställde mig mitt på de tomma golven och stod där tyst, endast i ljuset av gatlyktan utanför. Det knarrade bekant i trätrappan på väg till och från andra våningen. Den har knarrat så länge jag kan minnas. Alla de gånger jag sov över där och mormors inneskor mot träet, knarrandet, och hon sedan in genom dörröppningen på morgonkvisten med frukostbricka. Smörgåsar med marmelad och ost och varm choklad. Oftast var det för tidigt för mig, men mormor hade varit uppe sedan sex-tiden och kunde inte hålla sig så mycket mer än några timmar innan det var dags att väcka mig.

Sedan de långa promenaderna med rullatorn och kortspel i vardagsrummet. Mormor i sin gungstol och jag i skinnsoffan, den hundraåriga väggklockan i bakgrunden med sitt rytmiska tick-tack. Jag slutade tidigt sjunga när någon hörde, men där brukade jag stämma upp i skönsång, gjorde mig gärna lite löjlig, gärna låtsasopera. Mormor brukade skratta, säga "uff" när jag började slira iväg på de riktigt skrikiga tonerna, förmodligen omedveten om att hon var den enda som hade privilegiet att höra mig sjunga. Akustiken i hennes vardagsrum var fantastisk.

Nu var det längesedan ljudet av hennes inneskor hördes mot parketten där. Sista gången var den där ödesdigra dagen i november för flera år sedan då de sköra benen i hennes bensköra kropp gick sönder mot det golv hon traskat runt på under nästan 50 år, och som hon efter den dagen aldrig mer skulle återvända till. När jag nu träffar mormor är det på en helt annan plats som aldrig kommer kännas som ett hem, och det är en helt annan person som möter mig än den som en gång spelade kort tillsammans med mig och kärleksfullt fixade frukost på sängen.

Men i lilla hallen, vid hatthyllan finns fortfarande doften av den mormor jag minns, i det hus som funnits med under hela min uppväxt. Uppblandad med doft av Ajax och såpa flimrar den förbi, svagt, knappt urskiljbar längre. Jag står där en stund, ser ut över de tomma golven, de gardinlösa fönsterna, de nakna väggarna. En sista klapp på träpanelen innan jag går ut. Det lyser fortfarande i ett fönster när jag vänt mig om för sista gången.

It would feel like this

Det är efter läggdags en söndag och jag funderar på vilka droger som skulle kunna få mig att bli så produktiv (och smart?) som jag måste bli de närmsta dagarna. Ofta kommer jag till slutsatsen att kaffe är det enda som kan hjälpa mig. Synd att det verkar så omöjligt för mig att gilla det bara. Något behöver göras dock. Här sitter jag med tusen saker på min lista och ingenting prickas av. Viktigast är utlandsansökningen som ska in i dagarna och som bara drar ut på tiden. Då har jag inte ens valt vilka universitet jag ska söka till än. Åh, alla dessa beslut. Så sitter man mitt i alltihop och verkar inte kunna få rätsida på någonting, trots en oändlig mängd tankeverksamhet investerad i det ena och det andra problemet. Man är dessutom hungrig. Bäst att gå och lägga sig innan det sistnämnda problemet har vuxit sig för stort för att somna ifrån.




Jens Lekman - If I could cry (it would feel like this)

Vissa dagars känsla:

"Det var underligt, sa ekorren förvånad. Den där pappkartongen fanns inte här förut. Det måste vara något fel med den. Eller också är det alldeles fel grotta. Jag kunde också vara fel ekorre, men det vill jag helst inte tro."

- Ur Trollvinter av Tove Jansson

Slutstation höstterminen 2011

Arbetsrätten är tentad idag, ryggen värker av extremdålig tentahållning och bärande på tegelstenar till böcker genom stan. Nu ska jag lägga mig på sängen en halvtimme innan jag ska inviga min yogamatta på ett pass bodybalance ikväll. Och så ska jag lyssna på den här låten:

Lilla livet

Mitt i alltihop händer det att jag stannar upp och mentalt omfamnar mig själv och helt går upp i känslan av hur bra jag har det nu. Jag tänker alltid tanken med viss förvåning och en svallande tacksamhetskänsla.

Som igår (bortsett från omtentan), med lunch med två av mina absolut bästa vänner någonsin, ett fantastiskt schemaläggande för kommande läxhjälpstermin samt en okej fransk film på kvällen som återuppväckte längtan efter att lära mig detta fantastiskt vackra språk. Oftast begär jag inte mer än så.

Mot stupstocken

Imorgon smäller det alltså. Igen. Försök nummer två på tentan ifrån helvetet. Jag har köpt matsäck innehållande drickyoghurt, clementin och nötter. Låt oss hoppas att frågorna den här gången är avpassade för de fem timmar vi har på oss och inte det dubbla, så kanske det till och med finns en chans att jag hinner äta lite av min matsäck. Eller lyfta blicken från bänken. Eller gå på toa. Eller torka blyertsstrecken ur mitt ansikte i halvtid. Eller byta stift i pennan(jag skulle kunna fortsätta i all evighet). Men framförallt: om det finns tid kanske paniken uteblir och möjligheten till ett godkänt kanske finns inom räckhåll.

Tänk om jag hade vetat att jag skulle kämpa för godkänt i min slutgiltiga utbildning när jag på gymnasiet langade MVG efter MVG. Tur att jag inte visste det, kanske.

I'm still here

Ännu en av vinterns oräkneliga stormar pågår obevekligt utanför. Jag har precis ätit fyra rostade mackor till middag och ska strax återvända till mängder av anteckningar som blänger uppfordrande på mig ifrån min säng. Det går i ett, det här med livet.

Det är den där tiden på året då man känner en slags pockande känsla av att skriva ner allt som hände, jämföra med hur det var och utvärdera hur det blev. Knyta ihop säcken, lämna den vid vägkanten och kasta sig in i nästa äventyr. Det är bara det att i år vill jag inte lämna den vid vägkanten, utan istället slänga den över axeln och lugnt och stilla vandra in i nästa år. Det är första gången jag är stark nog att bära den. Inte för att jag måste, utan för att jag vill.

Det hände något med mig under förra året. Det är inte något jag kan sätta fingret på och kortfattat förklara såhär på rak arm, men det är förmodligen inte större än att det skulle få plats i en roman. Det skulle inte vara någon banbrytande historia, utan förmodligen en ganska vanlig, en sådan som det finns tusen varianter av redan. Kanske är det just det att tanken på att vara en av tusen varianter på samma tema inte fyller mig med ångest och mindervärdeskomplex längre. Jag är ju trots allt ganska vanlig. Ganska vanlig med en alldeles speciell funktion i den kontext jag befinner mig i.