Så kom äntligen maj, med besked. Den här dagen hade egentligen oddsen emot sig, men det kanske är just det som gjorde att det istället blev så bra. Pappa har tagit sig an mig idag och tillsammans har vi köpt blommor till min uteplats samt färg till mitt soffbord som ska målas om inom den närmsta tiden. Jag vet inte om det är solen eller värmen eller sällskapet men såhär full av energi har jag inte känt mig på väldigt länge. Okej, den borde riktas mot lagsamlingen som behandlar skatterätt, men det är sådant som jag inte riktigt orkar bry mig om just nu. Det viktiga är att sådana här dagar finns när livet verkar fullt av möjligheter och jag kan känna det pulsera inom mig. Det finns så mycket att se fram emot. Även den här vinterns alla bakslag kommer blekna och tids nog falla i glömska.

Så jag planterar ivrigt mina nya växter i de nyinköpta krukor pappa gav mig tidigare. Jag sår frön och kan knappt vänta tills de börjar gro. Jag klappar med spaden på jorden, sitter krökt över gröna blad och knoppar med solen i ryggen och trädgårdshandskar på. Det är rofyllt. Det är hoppingivande. Det är allt jag någonsin önskade att min dag skulle vara, och det förstår jag först när jag kommit dit.

Lite senare sitter jag här och lyssnar på Beirut och skriver med känslan av att vara precis där jag ska vara, just nu. Och det är så himla fint.