Mitt emot en smutsvit sjukhusvägg i ett av de tre rummen jag hinner befinna mig i innan jag många timmar senare kommer få åka därifrån. Jag minns inte senast en miljö gjorde mig så tömd på allt fint som finns i livet. Som om någon av alla de sladdar som hänger på krokar på väggarna har åderlåtit ut all min lust att ta mig ut därifrån. I vissa rum finns inte tillräckligt med stolar så jag sitter på golvet. Det är kallt. Jag funderar på att vira in mig i en blå sjukhusfilt, som en person i chock.

Jag uttalar mig felaktigt om en gammal operation inför en läkare som verkar ta åt sig personligen och sedan sätter mig på plats genom att rätta mig med medicinska termer jag inte vet vad de betyder. Jag skulle kunna bli ledsen, men jag är inte där som en representant av mig själv och den låtsade person som utgör mitt professionella jag har fått ett hårdare skal som inte släpper igenom vad som helst.

Timmarna går långsamt och jag har inte ätit sedan frukost. Känner mig svag. Är svag under den där personen jag iklätt mig för dagen. Tänker att jag känner igen precis den period jag är på väg in i. Borde ta med en filt och ha att gömma mig i, isolera mig från omvärlden tills den glömt att jag fanns. Tills den platsen jag tog upp i människors medvetande har blivit någon annans. Plötsligt kan jag inte uppbåda energin att skratta åt sådant som jag vet att jag tyckte var roligt. Plötsligt är allt jag kan tänka att det här är bara till låns för en kort, kort tid och snart kommer den tiden ha gått vidare, utan mig. Tanken växer sig så stor att jag redan nu vill bespara mig den stora sorg som kommer följa på varje lyckligt ögonblick. Om den smutsvita väggen uppmuntrar till något så är det till kapitulation. Jag hinner känna att det känns som jag aldrig kommer hitta ut.