Det är mitt näst sista inplanerade arbetspass för året, en fredagskväll och det är mörkt ute redan en timme innan mitt pass är slut. Kvällens arbetsuppgifter är avklarade och jag dricker te för att försöka få bukt på min hals som svider och har svullnat oroväckande under hela dagen. Min kollega frågar mig hur jag ska fira min sista lediga helg innan skolan börjar på måndag. Jag värmer händerna på min gigantiska balja till mugg och känner för ett ögonblick hur jag dräneras på all ork, hur jag bara skulle vilja lägga mig ner i soffan och gråta. Jag tror att det främst är min extrema trötthet som till slut gör att tårarna inte kommer. Jag är redan känslomässigt utmattad efter ett tufft dygn och energin till fler tårar finns inte. Istället en suck som börjar långt nere i mellangärdet och när den funnit sin väg ut ur min kropp är det enda svar jag kommer på att jag ska sova. Mina sista dagar av sommaren vill jag ta igen all den sömn jag förlorat. Jag vill vila i ett icke-tillstånd, frikopplad från världen och alla människor i den. Inga drömmar, inga tankar, inte känna efter. Det är en sorglig önskan, så ambitionslös, så tråkig.
På måndag kommer vardagen vara igång igen. Sommaren är slut. Jag kommer aldrig få mer tid än vad jag haft under sommaren, och inte ens den bjöd på några större mängder minuter att bara göra vad jag ville med. Det är med bävan jag för min inre syn ser alla beslut jag måste ta, alla saker jag måste ordna med, allt det där som hör hösten till. Jag tänker att jag vill sova bort hösten också, stiga ner i det drömlösa tillståndet jag önskar för mig själv och kanske vakna upp lite mer hårdhudad. Lite mer redo att tackla alla nederlag, alla förluster, all oro som kletar och sprider sig mellan revbenen. I nuläget verkar det som jag inte kan leva med det. Allt som kan gå fel. Allt som ska genomlevas för att det är en del av livet. All sorg som släpar efter mig i ett osynligt, milslångt sorgeband. All den sorg som ligger och väntar på att få bryta ut. Att börja leva höstens krassa verklighet och bara vänta på allt det där. Det är dags att börja om nu, låta allt det där övermanna mig. Jag skulle vilja säga att jag är beredd, men det är jag inte. Hur jobbigt man än tänker sig att det ska bli visar det sig i slutändan alltid vara tusen gånger värre. Det enda jag kan göra för att lindra smärtan den vetskapen för med sig är att försöka nå det där drömlösa tillståndet, hålla fast vid det för glatta livet om jag når dit. Ta mig igenom sommarens sista dagar sovande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar