Ännu en av vinterns oräkneliga stormar pågår obevekligt utanför. Jag har precis ätit fyra rostade mackor till middag och ska strax återvända till mängder av anteckningar som blänger uppfordrande på mig ifrån min säng. Det går i ett, det här med livet.
Det är den där tiden på året då man känner en slags pockande känsla av att skriva ner allt som hände, jämföra med hur det var och utvärdera hur det blev. Knyta ihop säcken, lämna den vid vägkanten och kasta sig in i nästa äventyr. Det är bara det att i år vill jag inte lämna den vid vägkanten, utan istället slänga den över axeln och lugnt och stilla vandra in i nästa år. Det är första gången jag är stark nog att bära den. Inte för att jag måste, utan för att jag vill.
Det hände något med mig under förra året. Det är inte något jag kan sätta fingret på och kortfattat förklara såhär på rak arm, men det är förmodligen inte större än att det skulle få plats i en roman. Det skulle inte vara någon banbrytande historia, utan förmodligen en ganska vanlig, en sådan som det finns tusen varianter av redan. Kanske är det just det att tanken på att vara en av tusen varianter på samma tema inte fyller mig med ångest och mindervärdeskomplex längre. Jag är ju trots allt ganska vanlig. Ganska vanlig med en alldeles speciell funktion i den kontext jag befinner mig i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar