I praktiken

Som grund för bestridande av brott mot knivlagen:

- En Ford är inte allmän plats! En Ford har aldrig varit allmän plats! Då får man vara bra volvobiten för att få en Ford att vara allmän plats.

Its quiet company

Den varken smyger sig på eller attackerar. Plötsligt är den bara där, precis som det vore den mest naturliga företeelse. Som om den aldrig försvann. Till nygammal musik, men utan pompa och ståt, utan några som helst krav på att ta upp mer plats än som är nödvändigt. Jag blir inte rädd eller särskilt förvånad när den står i hallen och utan ett ord hänger av sig hatt och halsduk, kliver ur alla sina sina noggrant inbäddade lager av tankekraft. Känslan. Den från längesedan. Den ser lite äldre ut nu, lite sliten efter många hårda år i kylan. Ändå utstrålar den en värme, som att dess figur snabbt värms upp grad för grad inför mina ögon. Som att allt den behövde var lite omtanke och en chans att få komma in igen. Det tar inte lång tid förrän jag förstår att den aldrig försvann. Några omgångar tankar senare inser jag också att det kanske inte ens finns något eftersträvansvärt i att för alltid mota ut den ur mitt liv, att till varje pris bannlysa och förinta den.

Jag skulle kunna bli rädd. Känner någonstans att jag borde bli det. Istället lutar jag mig tillbaka mot ryggstödet och ser verkligheten i vitögat. Utan att darra på rösten eller handen fortsätter jag att prata som förut, väl medveten om den hemvändande gestalt som tagit plats bredvid mig i soffan. Jag rör inte en min när den kurar ihop sig i mitt knä, lägger kinden mot mitt bröst, vänster sida, och sedan absorberas av min hud, tar sig in i blodomloppet igen. Om hjärtat på något sätt reagerar på att återigen få närkontakt med sin gamla vän är det ingenting som syns utanpå. "Jaha, så du var här igen" hör jag mig själv tänka inuti mitt huvud. Inte förebrående, varken för försvinnandet eller för återkomsten. Jag får inget svar men jag vet ändå.

Det är inte som det var då. Det finns en annan kraft som inte fanns då, både runt omkring och inuti. Känslan kommer inte ha samma funktion som då. Den kommer inte finnas där för att nära min rädsla eller för att försvinna i med förtvivlan. Det finns hundra orsaker till oro. Det finns inte lika många som talar för motsatsen. Ändå, när alla argument skalats ner till sin absoluta kärna, är det inte någon form av rationellt tänkande som vinner framgång. Det kan inte vinna framgång. Det här handlar om så mycket annat. Framförallt går det inte att styra över. Så den här gången väljer jag att inte bli rädd.

Om vi var nån annanstans

Det här med att bo i Sverige och inte se solen på en vecka. I helgen besökte jag dimman i Lund och när jag tidigt på söndagsmorgonen promenerade från det studentbostadsområde där min bror bor in till centrum kändes det som att befinna sig i en spökstad. Jag tänker mig att de flesta studenter låg utslagna efter nattens bravader antingen i sin egen säng eller någon annans, för gatorna ekade tomma och jag kunde inte se mer än några meter framför mig. Det kändes rofyllt att trampa andra gator, att tappa bort mig bland stenhusen från en annan tid, biblioteken med murgröna och universitetsbyggnader med anor. Ibland tänker jag att jag kanske borde flyttat söderut istället, levt det där livet som jag tänker mig att alla i Lund lever. Det är ingenting jag funderar på ofta, men det finns en tid varje år då Göteborg visar sig från sin allra suraste sida då man helst vill härifrån. Då är det lätt att förlora sig själv i egenkonstruerade drömbilder om hur fantastiskt ens liv hade varit om man hade levt det någon annanstans.

Ikväll hör jag göteborgsvädret ilsket slänga regn på min köksruta. Jag väntar på att mitt nymålade nagellack ska torka tillräckligt för att jag ska kunna gå och lägga mig. Utöver det väntar jag också på att hitta formuleringarna igen. Jag kan inte förklara hur mycket jag längtar till att hamna i ett flow igen. Det är verkligen längesedan. Kanske hade jag befunnit mig i ett konstant flow om jag bodde i Lund. Det är möjligt, men knappast troligt.

Vardag

Grannen spelar piano igen. Ganska långt in på terminen pluggade jag mest på biblioteket, men nu när jag sitter i mitt hav av böcker hemma minns jag att det var på förmiddagen som tonerna från pianot brukade nå mig genom väggar och golv av betong och gips flera våningar ner. Det känns fridfullt. Igår Spelade grannen Fly me to the moon och jag tog tillfället i akt att sjunga till. Det är inte varje dag man blir ackompanjerad en vanlig tisdagsförmiddag, tänkte jag.

I övrigt har jag slagits med mitt nya nagellack sedan igår eftermiddag, målat om otaliga gånger men orkar aldrig vänta tills det torkat ordentligt innan jag börjar diska, torkar mig på en handduk eller fastnar i något anteckningspapper. Jag sitter rastlöst och försöker orientera mig bland mina tre kollegieblock fullklottrade med anteckningar, svarsförslag och obegripliga kom-ihåg som jag författat och härmat under de tolv veckor som gått sedan jag motvilligt satte mina fötter på Handels igen i augusti. Om en liten stund ska jag ge mig iväg för lunch och krismöte hos min bundsförvant i dessa tider av tentaångest och omotivation. Innan dess behöver samtal ringas, väskor packas och frukt kommas ihåg.

La bomba de tiempo

Ibland längtar jag till(baka) till Sydamerika så mycket att jag inte vet var jag ska ta vägen. Idag är längtan under kontroll men däremot gör jag allt jag kan för att fly slutspurten av tentaplugg. Då passar det utmärkt att grotta ner sig i minnen av de fantastiska måndagskvällarna på Konex med Bomba de tiempo.

Jag hittade bland annat det här klippet som spelades in under de månader då jag var i Buenos Aires. Om jag var här just den måndagskvällen minns jag inte. Ett som är säkert är dock att om jag kommer tillbaka till Buenos Aires så ska min första måndagskväll tillbringas just där.







Jag bjuder även på några egna bilder från en av de gångerna vi var och såg La Bomba de tiempo. Sista bilden visar två mycket glada och varma studenter som precis funnit sitt nya favoritställe. Bakom står en lite halvläskig kille som ville att vi skulle gå och dansa salsa någon dag. Vi gjorde aldrig det. Istället smet jag och Ingrid iväg vid konserten slut och köpte öl/vin alternativt tog en taxi hem. Minns inte i vilken ordning det blev just den här kvällen.

Pull myself into the sky

Precis nu kan jag inte bestämma mig om vad jag vill helst - skriva egna berättelser eller läsa andras redan publicerade romaner. Det jag borde göra är att sova. Istället sitter jag kvar framför skärmen och lyssnar på The National, ny musikalisk kärlek för mig. Har ont i ryggen. Den är skev efter veckor av kånkande på en alldeles för tung skolväska.

Förra året vid den här tiden hann jag ingenting. Vid den här tiden i år är jag möjligtvis flera snäpp mer egoistisk men jag gör mycket mer. Kanske hinner jag inte nödvändigtvis så mycket mer av det jag borde göra. Det konstiga är att jag inte bryr mig så himla mycket. Det har varit en lång och seg och ändå stressig termin såhär långt rent pluggmässigt, och någonstans på vägen försvann motivationen för paragrafer. Däremot finns motivationen till mycket annat runt omkring. Jag tackar min inre människa för att hon faktiskt innehåller genuint engagemang, och en entusiastisk ork. Så mycket jag inte trodde att jag kunde och så står jag plötsligt där och kan. Eller sitter.

Just nu känner min inre människa lust (ja, just det - äkta lust, helt okonstlad) att läsa andra människors redan publicerade alster. Jag har lånat García Márquez på biblioteket. I somras läste jag Hundra år av ensamhet av densamme och älskade den. Återstår att se om jag kan bli lika trollbunden igen.

Fredag

Efter åtskilliga försök att skriva något här ger jag upp. Synd, kvällen är som upplagd för att skriva. Allt är perfekt, utom just det faktum att förmågan verkar ha gömt sig i en garderob eller något just ikväll.

Man ska acceptera när skrivlusten tar ledigt även om den kanske inte har världens timing. Man kan ta tillfället i akt och lyssna på The National istället. Ägna sig helhjärtat åt aktivt lyssnande. Hade nästan glömt hur det gick till, men det känns fint nu när det väl händer.