Two days in february

En stunds tågfärd utanför Edinburgh finns ett litet samhälle som heter North Berwick. Det är ett gammalt fiskesamhälle och förmodligen ett sommarparadis. Jag besökte samhället någon gång i februari men upplevde en av mina mest minnesvärda vårdagar redan så tidigt på året. Det var året jag själv skulle flyttat till Storbritannien om allt hade gått enligt planen. Så blev det inte. Istället var jag där på besök. I North Berwick infann sig känslan av att det stora livet, själva essensen av det, väntade lite längre fram, att jag fortfarande hade det bästa kvar. I all ovisshet den våren speglade fanns tron på att jag fortfarande inte givit mig av på mitt största äventyr, men jag skulle snart. Snart.

Jag har alltid varit en person med stora drömmar och en stor tilltro till deras förverkligande. Jag är också en person som ställer stort hopp till framtiden och dess självinbillade förmåga att ordna så att jag kommer vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Det vore fånigt att kalla mitt handlande för att "lägga min framtid i ödets händer", men det är inte långt ifrån. I sånär som på ett fåtal undantag har jag alltid backat och dragit mig undan då de svåra besluten måste tas. Aldrig kommit till skott. På ett sätt är det en stor besvikelse, allt det som aldrig blev av. Å andra sidan blev det ju rätt bra ändå när allt kommer omkring. Så som jag har det här och nu, menar jag. Och hur naivt det än låter, så vill jag tänka mig att jag har en väldig massa framtid kvar att leva mig igenom. Tack vare denna, ändå något blygsamma, framtidstro, kan jag tillåta mig att se tillbaka på den där februaridagen utan särskilt mycket ångest över att det inte blev som jag tänkt efter att jag åkt ifrån North Berwick. Jag tog bara några omvägar och omvärderade lite. Sen så insåg jag någonstans på vägen att lite av charmen ligger just i att längta, och i att ändra sig.

Falling out of love with you

Långt senare när jag äntligen har tillräckligt mycket perspektiv för att skriva om det som hände märker jag att det inte är viktigt längre. Det är en underlig känsla. Nästan som ett ointresse för något som en gång upptog hela världen, från innan dagen ens börjat till långt efter att den tog slut. Visst var det fint att älska någon. Att lägga tätt bredvid och värma sina iskalla fötter mot en annan människas varma, trygga vad. En intensiv känsla av samhörighet som under korta stunder infann sig i bröstet.

Men efter de korta stunderna försvann den.

I tomrummet den lämnade efter sig blev det obehagligt kristallklart att ingen ensamhet är så ensam som den i tvåsamhet. Trots sakta tinande fötter mot en varm vad. Ingen tillhörighetskänsla så intensiv som smärtan i att förlora den.

Kärleken till en annan människa skulle leva upp till allt det där, den skulle göra det värt besväret. Men lyckoruset blev aldrig något rus och besvikelsen i insikten att känslan av din hand i min aldrig kändes så mycket som själva längtan efter en hand att hålla i. De stora känslorna var redan upplevda innan; den brinnande längtan, och efter i den stora saknaden, men knappast under tiden. Inte i oss, i vi. När jag sedan sörjde din frånvaro i mitt liv var det inte bara det det som gjorde ont. Jag sörjde också mina förlorade förhoppningar. Jag sörjde all den längtan som jag alltid trott var ett steg på vägen mot något större, men nu stod det klart att det hela tiden var längtan i sig som var det mest verkliga som jag hittills upplevt.

Med alla dessa insikter och egenanalyser såhär med perspektiv på saken är det lätt att förstå varför det inte längre känns angeläget, viktigt.

Men det var viktigt då.

Vem vill inte ha försäkring!

Giv mig trygghet!
Gör allting bekräftat!
Damen sänder ut sin fruktansvärda längtan
längtan.
Korten svarar att det värsta som kan hända
är att få den uppfylld all sin längtan.

Att bli av med drömmen
att bli av med nöden
spader dam
den döden.

Hon var lovad att bli vuxen
när hon var en snorig unge-
detta vägrar hända
ständigt.

Vem vill inte ha försäkring! ur DAMEN, det BRINNER! av Bodil Malmsten

Suburban riots

Kom hem för en liten stund sedan. Det har varit en lång dag, precis som de flesta dagar är nuförtiden. 6:an vände vid Bellevue och jag fick invänta ny spårvagn där. Tydligen gick de inte till Bergsjön alls, på grund av ordningsstörande händelser. Ordningsstörande brott, var min första koppling och mina tankar skenade iväg i riktning mot olika typer av upplopp. Väl hemma försökte jag hitta någon information på GP, men ingenting stod där. GP på webben är verkligen inte mycket att hänga i granen, så att säga.

Ärligt talat så tycker jag lite synd om Bergsjöborna när det kommer till trafikfrågor. Det är inte första gången trafiken vänder vid Aprilgatan den här hösten. Det behöver inte bero på några omvälvande händelser direkt. Oftast har det inte kastats en enda liten sten. Oftast är det en gammal (eller ny) spårvagn som sätter sig på tvären och blankt vägrar köra vidare. Där står den och trilskas och vägrar slå igen sina dörrar eller något annat påhitt och folket i Bergsjön får snällt vänta till felet är avhjälpt. Alternativt ta en buss som sniglar sig igenom stan.

Så i väntan på att få veta vad som försiggick lite tidigare under kvällen tänkte jag laga cevapcici. Hittills har jag gått på socker och ren vilja, men mitt huvud verkar ha ett och annat att säga om den saken vid det här laget.

I was once a loyal lover

I ett kaos av kollegieblock fullklottrade med konflikttyper, kursböcker, odiskade matlådor i H&M-påsar, använda och oanvända strumpor, sladdar, räkningar och uträkningar lyser dataskärmen upp ett litet område omkring sig. I övrigt är det mörkt och nedsläckt sånär som på en liten lampa i en bokhylla. Genom gardinernas tunna tyg når skenet från gatlyktorna utanför, den enda blommande orkidéns siluett syns på fönsterbrädet. Det ser förmodligen ut som vilket kaos som helst. Ännu ett bevis på en slarvig individs oförmåga att organisera och strukturera i sitt liv.

Det kunde vara vilket kaos som helst. Men det är det inte. Det är mitt.

I efterdyningarna av år av tvivel och ett stormigt förhållande till varenda vrå av sinnet sitter jag fortfarande här på en skrivbordsstol som en drottning som ser ut över sitt rike. Ett rike som är smärtsamt sammanlänkat med andras, utan tydliga gränser utöver de väggar som skiljer det från resten av världen. Men väggar har aldrig varit nog för att någonsin skydda mot någonting. Det som verkligen vill in tar sig in. Det finns inga sätt att skydda sig, huden är tunn och det räcker med att andas för att öppna luftvägarna till allt som ingen annan någonsin borde få tillgång till.

Så var det ju också det som var problemet. Vem som helst kunde ta sig in över gränsen, in i kaoset, lägga sig i återuppbyggnaden bara för att rasera igen, göra fel och få mig att lägga fokus på fel saker. Vem som helst tog sig över gränsen och lika snabbt försvann de. Kvar fanns bara allt de lämnat kvar. Orden och ansiktsuttrycken, någon gammal handstil och ett nummer inpräntat i huvudet bara för att jag inte skulle kunna glömma det.

Och här sitter jag, bland papper och för lite tid och vet inte vilken ände jag ska börja i. Medan historierna växer inuti sitter jag och ser ut över kaoset. Mitt kaos. Mitt och allt det som de inte tog med sig när de försvann.

I know i have it in me

Egentligen finns ingen tid att skriva. Det finns aldrig tid för det man verkligen vill just när man verkligen vill det. Eller kanske är det tvärtom; att inte ha tid är i själva verket förutsättningen för att vilja göra något väldigt mycket. Det känns som de två delarna ofta sammanfaller, speciellt när det gäller mig och skrivandet - tidsbristen och det plötsligt brådskande behov av att fatta pennan. Som exempel kan jag ta hela den här veckan. Jag har formulerat många fina meningar i mitt huvud och känt mig tvungen och samtidigt motiverad att skriva ner dem. Konstigt nog har lusten känts som allra mest just när jag öppnat boken om aktiebolag eller när tanken på att jag borde plugga inför lördagen tenta dykt upp i huvudet.

Det där med att få en bra jämvikt mellan nytta och nöje. Det går rätt bra så länge man slipper prestera. Jag är egentligen en väldigt intresserad person. det betyder att jag tycker om att ta in ny kunskap, läsa böcker, gå på föreläsningar och se på dokumentärer. Så länge det är kravlöst. Så fort föreläsningarna eller böckerna följs av något slags krav i slutändan, något som ska presteras, försvinner snart all motivation. Det är som att jag har presterat färdigt i mitt liv nu. Det räcker.

Så jag riktar min motivation åt andra håll. Jag riktar den inåt i ett försök att nå tillbaka till orden eller bara hitta dem. De finns där inne. De ligger och lurar bakom något hjärta eller något annat envist arbetande organ. De må vara svåra att hantera just nu, och svåra att få tid för, men bara vetskapen om deras faktiska existens i mig räcker i tider av tidsbrist och tvivel. Måhända att vetskapen gör mig lat och passiv. Så är det nog definitivt, men det är å andra sidan en helt annan historia.