Ett slags avsked

Ikväll gick jag ett sista varv i mormors gamla hus. Jag strök lite med handen längs vissa tapeter och träpanelen i stora hallen, ställde mig mitt på de tomma golven och stod där tyst, endast i ljuset av gatlyktan utanför. Det knarrade bekant i trätrappan på väg till och från andra våningen. Den har knarrat så länge jag kan minnas. Alla de gånger jag sov över där och mormors inneskor mot träet, knarrandet, och hon sedan in genom dörröppningen på morgonkvisten med frukostbricka. Smörgåsar med marmelad och ost och varm choklad. Oftast var det för tidigt för mig, men mormor hade varit uppe sedan sex-tiden och kunde inte hålla sig så mycket mer än några timmar innan det var dags att väcka mig.

Sedan de långa promenaderna med rullatorn och kortspel i vardagsrummet. Mormor i sin gungstol och jag i skinnsoffan, den hundraåriga väggklockan i bakgrunden med sitt rytmiska tick-tack. Jag slutade tidigt sjunga när någon hörde, men där brukade jag stämma upp i skönsång, gjorde mig gärna lite löjlig, gärna låtsasopera. Mormor brukade skratta, säga "uff" när jag började slira iväg på de riktigt skrikiga tonerna, förmodligen omedveten om att hon var den enda som hade privilegiet att höra mig sjunga. Akustiken i hennes vardagsrum var fantastisk.

Nu var det längesedan ljudet av hennes inneskor hördes mot parketten där. Sista gången var den där ödesdigra dagen i november för flera år sedan då de sköra benen i hennes bensköra kropp gick sönder mot det golv hon traskat runt på under nästan 50 år, och som hon efter den dagen aldrig mer skulle återvända till. När jag nu träffar mormor är det på en helt annan plats som aldrig kommer kännas som ett hem, och det är en helt annan person som möter mig än den som en gång spelade kort tillsammans med mig och kärleksfullt fixade frukost på sängen.

Men i lilla hallen, vid hatthyllan finns fortfarande doften av den mormor jag minns, i det hus som funnits med under hela min uppväxt. Uppblandad med doft av Ajax och såpa flimrar den förbi, svagt, knappt urskiljbar längre. Jag står där en stund, ser ut över de tomma golven, de gardinlösa fönsterna, de nakna väggarna. En sista klapp på träpanelen innan jag går ut. Det lyser fortfarande i ett fönster när jag vänt mig om för sista gången.