Ett slags avsked

Ikväll gick jag ett sista varv i mormors gamla hus. Jag strök lite med handen längs vissa tapeter och träpanelen i stora hallen, ställde mig mitt på de tomma golven och stod där tyst, endast i ljuset av gatlyktan utanför. Det knarrade bekant i trätrappan på väg till och från andra våningen. Den har knarrat så länge jag kan minnas. Alla de gånger jag sov över där och mormors inneskor mot träet, knarrandet, och hon sedan in genom dörröppningen på morgonkvisten med frukostbricka. Smörgåsar med marmelad och ost och varm choklad. Oftast var det för tidigt för mig, men mormor hade varit uppe sedan sex-tiden och kunde inte hålla sig så mycket mer än några timmar innan det var dags att väcka mig.

Sedan de långa promenaderna med rullatorn och kortspel i vardagsrummet. Mormor i sin gungstol och jag i skinnsoffan, den hundraåriga väggklockan i bakgrunden med sitt rytmiska tick-tack. Jag slutade tidigt sjunga när någon hörde, men där brukade jag stämma upp i skönsång, gjorde mig gärna lite löjlig, gärna låtsasopera. Mormor brukade skratta, säga "uff" när jag började slira iväg på de riktigt skrikiga tonerna, förmodligen omedveten om att hon var den enda som hade privilegiet att höra mig sjunga. Akustiken i hennes vardagsrum var fantastisk.

Nu var det längesedan ljudet av hennes inneskor hördes mot parketten där. Sista gången var den där ödesdigra dagen i november för flera år sedan då de sköra benen i hennes bensköra kropp gick sönder mot det golv hon traskat runt på under nästan 50 år, och som hon efter den dagen aldrig mer skulle återvända till. När jag nu träffar mormor är det på en helt annan plats som aldrig kommer kännas som ett hem, och det är en helt annan person som möter mig än den som en gång spelade kort tillsammans med mig och kärleksfullt fixade frukost på sängen.

Men i lilla hallen, vid hatthyllan finns fortfarande doften av den mormor jag minns, i det hus som funnits med under hela min uppväxt. Uppblandad med doft av Ajax och såpa flimrar den förbi, svagt, knappt urskiljbar längre. Jag står där en stund, ser ut över de tomma golven, de gardinlösa fönsterna, de nakna väggarna. En sista klapp på träpanelen innan jag går ut. Det lyser fortfarande i ett fönster när jag vänt mig om för sista gången.

It would feel like this

Det är efter läggdags en söndag och jag funderar på vilka droger som skulle kunna få mig att bli så produktiv (och smart?) som jag måste bli de närmsta dagarna. Ofta kommer jag till slutsatsen att kaffe är det enda som kan hjälpa mig. Synd att det verkar så omöjligt för mig att gilla det bara. Något behöver göras dock. Här sitter jag med tusen saker på min lista och ingenting prickas av. Viktigast är utlandsansökningen som ska in i dagarna och som bara drar ut på tiden. Då har jag inte ens valt vilka universitet jag ska söka till än. Åh, alla dessa beslut. Så sitter man mitt i alltihop och verkar inte kunna få rätsida på någonting, trots en oändlig mängd tankeverksamhet investerad i det ena och det andra problemet. Man är dessutom hungrig. Bäst att gå och lägga sig innan det sistnämnda problemet har vuxit sig för stort för att somna ifrån.




Jens Lekman - If I could cry (it would feel like this)

Vissa dagars känsla:

"Det var underligt, sa ekorren förvånad. Den där pappkartongen fanns inte här förut. Det måste vara något fel med den. Eller också är det alldeles fel grotta. Jag kunde också vara fel ekorre, men det vill jag helst inte tro."

- Ur Trollvinter av Tove Jansson

Slutstation höstterminen 2011

Arbetsrätten är tentad idag, ryggen värker av extremdålig tentahållning och bärande på tegelstenar till böcker genom stan. Nu ska jag lägga mig på sängen en halvtimme innan jag ska inviga min yogamatta på ett pass bodybalance ikväll. Och så ska jag lyssna på den här låten:

Lilla livet

Mitt i alltihop händer det att jag stannar upp och mentalt omfamnar mig själv och helt går upp i känslan av hur bra jag har det nu. Jag tänker alltid tanken med viss förvåning och en svallande tacksamhetskänsla.

Som igår (bortsett från omtentan), med lunch med två av mina absolut bästa vänner någonsin, ett fantastiskt schemaläggande för kommande läxhjälpstermin samt en okej fransk film på kvällen som återuppväckte längtan efter att lära mig detta fantastiskt vackra språk. Oftast begär jag inte mer än så.

Mot stupstocken

Imorgon smäller det alltså. Igen. Försök nummer två på tentan ifrån helvetet. Jag har köpt matsäck innehållande drickyoghurt, clementin och nötter. Låt oss hoppas att frågorna den här gången är avpassade för de fem timmar vi har på oss och inte det dubbla, så kanske det till och med finns en chans att jag hinner äta lite av min matsäck. Eller lyfta blicken från bänken. Eller gå på toa. Eller torka blyertsstrecken ur mitt ansikte i halvtid. Eller byta stift i pennan(jag skulle kunna fortsätta i all evighet). Men framförallt: om det finns tid kanske paniken uteblir och möjligheten till ett godkänt kanske finns inom räckhåll.

Tänk om jag hade vetat att jag skulle kämpa för godkänt i min slutgiltiga utbildning när jag på gymnasiet langade MVG efter MVG. Tur att jag inte visste det, kanske.

I'm still here

Ännu en av vinterns oräkneliga stormar pågår obevekligt utanför. Jag har precis ätit fyra rostade mackor till middag och ska strax återvända till mängder av anteckningar som blänger uppfordrande på mig ifrån min säng. Det går i ett, det här med livet.

Det är den där tiden på året då man känner en slags pockande känsla av att skriva ner allt som hände, jämföra med hur det var och utvärdera hur det blev. Knyta ihop säcken, lämna den vid vägkanten och kasta sig in i nästa äventyr. Det är bara det att i år vill jag inte lämna den vid vägkanten, utan istället slänga den över axeln och lugnt och stilla vandra in i nästa år. Det är första gången jag är stark nog att bära den. Inte för att jag måste, utan för att jag vill.

Det hände något med mig under förra året. Det är inte något jag kan sätta fingret på och kortfattat förklara såhär på rak arm, men det är förmodligen inte större än att det skulle få plats i en roman. Det skulle inte vara någon banbrytande historia, utan förmodligen en ganska vanlig, en sådan som det finns tusen varianter av redan. Kanske är det just det att tanken på att vara en av tusen varianter på samma tema inte fyller mig med ångest och mindervärdeskomplex längre. Jag är ju trots allt ganska vanlig. Ganska vanlig med en alldeles speciell funktion i den kontext jag befinner mig i.