Befogat gnäll med djup

Det kan vara inbillning, men det känns som PMS är ett ämne som ofta dykt upp i olika sammanhang den senaste tiden. Detta tillstånd har diskuterats flitigt och min egen erfarenhet av det har varit klar: jag känner ingen skillnad på det som ska vara PMS-dagar och vanliga dagar. Alla kan de vara lika deppiga liksom. Det är som det är varje dag.

De senaste dagarna har jag dock börjat tänka på det här fenomenet, i takt med att mina äggstockar har börjat arbeta för högtryck och hela magregionen varit uppsvälld som en mindre ballong. I ungefär samma veva började jag titta på Jamie Olivers Food Revolution om mornarna och tårarna var ett faktum så fort någon av deltagarna sa att Jamie förändrat deras liv eller att de efter femtio år av vägrande numera åt grönsaker. Thanks to Jamie och hans engagemang och projekt. Ungefär. Jag börjar seriöst att fundera på om jag kanske trots allt är lite av en slav under PMS-monstret iallafall. Det vore på ett sätt skönt att det vore orsaken till den där grå klumpen i bröstet som tynger ner humöret med mörka tankar och som inte verkar försvinna. Eller är det någon slags semesterdepression som just det symptomet kan härledas till?

Humöret blev hur som helst inte bättre av besöket på Droppen igår. Efter många tankar på det var det nu dags att se om blodet dög för att ge ifrån sig. Ett stick i varje arm, varav det i den vänstra gjorde väldigt ont, klargjorde att mitt blod sög. Järnvärdet i det sög, för att vara mer exakt. Jag tog det onödigt personligt. Jag tar det personligt. På något sätt var det bara som att spä på min redan medvetna dålighet. Inte ens det biologiska kan fungera av sig själv. Inte ens det som är bakom huden, det jag slipper se varje dag, kan vara okej att dela med sig av. jag är medveten om att jag drar för långsökta och alltför orealistiska slutsatser av mina för låga järnvärden. Men det är ungefär så det känns, just nu. Som att min oförmåga att bli blodgivare bara är en verklig metafor för allt annat jag är oförmögen att vara och bli.

Kulturkalas och Twin Peaks

Ikväll blir det en paus från kalasandet, som pågår överallt i centrala Göteborg veckan ut, för min del. Istället står Twin Peaks-kväll på schemat efter några veckors uppehåll. Vi har precis huggit in på andra säsongen och det ska bli spännande att se vad de följande 21 (?) avsnitten kommer bjuda på.

Igår var jag däremot en desto trognare besökare på kalaset. 1 2 3 SCHTUNK var precis så bra som jag minns det och bjöd på många fina skratt. Föreställningen går i expressfart och man hinner knappt hämta andan förrän allting tagit en ny vändning. En snabb titt på Eldkvarn hanns med. Kvällen avslutades med att bli sjukt inspirerad av Emil Jensen. Föreställningen var så fin med vacker musik och mellansnacken var poesi. Mitt sovande intresse för poesi och spoken word vaknade med ett ryck. Jag fick dessutom lust att börja skriva. Så mycket inspiration under en enda timme att det nästan svämmade över, kan man säga.

En ständig längtan

Det blev aldrig riktigt varmt i luften idag. Vid några tillfällen kunde jag svära på att jag kände doften av höst. Det är inte dags än! ville jag skrika åt vädret, men insåg själv det hopplösa i det innan orden hann lämna mina läppar. Jag går fortfarande och väntar på värmen. Att få njuta av den. Istället var jag instängd under sommarens alla soliga dagar och kom inte ut förrän molnen redan hunnit mobilisera sig till en ogenomtränglig massa över Göteborg.

Det där med väder alltså. Maktlösheten man känner inför det är så frustrerande ibland. Det är som att jag skulle behöva svettas lite på en klippa åtminstone en gång innan träden byter skepnad igen.

Imorgon åker jag till landet och jag räknar kallt med att få uppleva den där sommarkänslan. Jag har längtat hela juli. Laddat upp. Det är dags att känna värmen från de bohuslänska klipporna, ta in all sol de lagrat under dagen. Barrskogsdoften blandat med hav. All sten och alla stigar. Mörkret på kvällen och tystnaden. En plats som numera faktiskt känns som min.

Upptäckter

I ett halvhjärtat försök att få lite ordning i min bokhylla idag möblerade jag om på hyllorna, tills jag mitt i projektet tyckte det blev tråkigt började göra någonting annat istället. Innan dess, gömd i en för övrigt imponerande samling av Bodil Malmstens verk, hittade jag dock en en utgåva av hennes samlade dikter som stått orörd sedan jag köpte den på en bokmässa många år bakåt i tiden. Fantastiskt, tänkte jag och ser fram emot att börja läsa den ikväll. Det var längesedan jag ägnade mig åt poesi på något plan, och även alltför längesedan jag läste något av Bodil. Ett utmärkt sätt att börja semestern på.

Innan infallet att rensa bokhyllan tillbringades dagen på Brännö med en kär vän och picknick. Vi pratade om många saker och bland dem Kulturkalaset som snart går av stapeln. Till min stora glädje upptäckte jag att 1 2 3 SCHTUNK ska gästa kalaset även i år. Om det är något som man inte ska missa är det Shakespeare - Den absoluta sanningen. 1 2 3 SCHTUNK levererar alltid. Med bravur. Och jag tröttnar liksom inte. Gå och se!