Efter nästan tio timmars sömn känner jag mig tröttare än vanligt när jag ragglar upp ur sängen. Utanför vet jag att världens finaste vårdag väntar, solen strålar in i glipan mellan gardinerna och jag känner mig både pepp och en aning stressad över att jag ännu inte är påklädd och halvvägs ut genom dörren för att få ut mesta möjliga av förmiddagen. Jag vet knappt vilken dag det är men vet att jag inte har någon god frukost hemma och jag har följaktligen ingen lust att äta något. Jag klarar tråkiga (till och med äckliga) matlådor, men att äta äcklig frukost är verkligen att göra våld på mig själv. I mitt huvud har jag lagt upp ett ambitiöst schema för dagen, så fullproppat med saker jag vill hinna med att det är dömt att misslyckas och jag kommer i slutändan känna mig otillräcklig och besviken på mig själv. Jag vill både gå ut och lägga mig i solen på uteplatsen och duscha - samtidigt. Jag vill vara på träningsanläggningen om en timme och vara i stan i affärer och ta med mormor på en promenad - samtidigt. Jag vill gå en långpromenad själv längs Lärjeån och skicka in ansökningar till praktikplatser och restplatser till utlandsterminer. Jag vill åka och hälsa på mamma och pappa och gå på en väns avskedsfest. Jag vill vårstäda uteplatsen, utrota ogräset och spika upp tavlor på väggarna i lägenheten. Jag vill skaffa ny stil och skriva en bok. Nu. Idag.
Jag gillar ju listor, att skriva upp allt som ska göras på dem. Det värsta är att de aldrig prickas av men ständigt fylls på, allt medan jag fortsätter drömma och planera och dagarna går.
23.3.12
22.3.12
Livet.
I wouldn’t want you to want to be wanted by me
I wouldn’t want you to worry you’d be drowned within my sea
I only wanted to be wonderful and wonderful is true
In truth I only really wanted to be wanted by you
- Nej men du vet, livet, sa du. Som någon slags förklaring på mina frågor om vad du egentligen menade med allt du sa. Men jag visste inte aldrig vad det betydde. Jag kunde aldrig få grepp om vilka svar och sanningar som rymdes i ett så stort ord som livet, hur mycket jag än försökte vrida och vända och tolka och gräva. Jag kunde aldrig komma fram till vad du menade, trots all ansträngning och all tid. Ibland undrade jag vad det var för djup du hade tillgång till men som jag inte kunde finna i mig själv. Vilken insikt du nått som tycktes gå mig förbi. Så jag fortsatte tro att det var du som kommit till en högre nivå, eller till ett djupare djup, och jag fortsatte leta. Jag försökte hitta mening i dina ord, övertygad om att om jag bara blev mer intelligent skulle hela din värld öppna sig för mig.
Det tog mig år innan jag förstod att du inte heller visste. Att det inte fanns något att finna. Att Livet bara var ett ord utan varken tillhörande tunnelsystem eller regnbågar eller dolda intellektuella världar. Livet, så som du sa det, var bara ett svar som vilket som helst, precis så brett och så smalt som man i egenskap av sig själv kunde tolka det. Det kunde inrymma precis allt, eller ingenting.
Nej, jag vet inte. Livet. Jag har ingen aning. Flera år senare undrar jag fortfarande vad du menade, och jag kan inte bestämma mig för om det värsta vore om det betydde ingenting eller var precis sådär djuplodande som jag alltid trodde. Oavsett vilka icke-sanningar eller nu för längesedan glömda tankar som dolde sig bakom, eller som alltid var fullt synliga för vem som helst att se, så betydde de någonting för mig. Men de betydde aldrig det som jag önskade att de skulle göra. Trots mina allt mer utvecklade analysverktyg, trots alla grubblerier. Trots den största vilja mitt lilla hjärta kunde uppbåda när det slog slag efter slag för dig. Trots allt så betydde det aldrig vad jag önskade att det skulle göra. Livet.
In truth I only really wanted to be wanted by you.
Damien Rice - Rat Within The Grain
I wouldn’t want you to worry you’d be drowned within my sea
I only wanted to be wonderful and wonderful is true
In truth I only really wanted to be wanted by you
- Nej men du vet, livet, sa du. Som någon slags förklaring på mina frågor om vad du egentligen menade med allt du sa. Men jag visste inte aldrig vad det betydde. Jag kunde aldrig få grepp om vilka svar och sanningar som rymdes i ett så stort ord som livet, hur mycket jag än försökte vrida och vända och tolka och gräva. Jag kunde aldrig komma fram till vad du menade, trots all ansträngning och all tid. Ibland undrade jag vad det var för djup du hade tillgång till men som jag inte kunde finna i mig själv. Vilken insikt du nått som tycktes gå mig förbi. Så jag fortsatte tro att det var du som kommit till en högre nivå, eller till ett djupare djup, och jag fortsatte leta. Jag försökte hitta mening i dina ord, övertygad om att om jag bara blev mer intelligent skulle hela din värld öppna sig för mig.
Det tog mig år innan jag förstod att du inte heller visste. Att det inte fanns något att finna. Att Livet bara var ett ord utan varken tillhörande tunnelsystem eller regnbågar eller dolda intellektuella världar. Livet, så som du sa det, var bara ett svar som vilket som helst, precis så brett och så smalt som man i egenskap av sig själv kunde tolka det. Det kunde inrymma precis allt, eller ingenting.
Nej, jag vet inte. Livet. Jag har ingen aning. Flera år senare undrar jag fortfarande vad du menade, och jag kan inte bestämma mig för om det värsta vore om det betydde ingenting eller var precis sådär djuplodande som jag alltid trodde. Oavsett vilka icke-sanningar eller nu för längesedan glömda tankar som dolde sig bakom, eller som alltid var fullt synliga för vem som helst att se, så betydde de någonting för mig. Men de betydde aldrig det som jag önskade att de skulle göra. Trots mina allt mer utvecklade analysverktyg, trots alla grubblerier. Trots den största vilja mitt lilla hjärta kunde uppbåda när det slog slag efter slag för dig. Trots allt så betydde det aldrig vad jag önskade att det skulle göra. Livet.
In truth I only really wanted to be wanted by you.
Damien Rice - Rat Within The Grain
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)