Det finns få saker som är värre än att vara sjuk. Maktlösheten man känner inför kroppens förmåga att producera ofantliga mängder snor, orkeslösheten och den malande smärtan i kroppens alla muskler när febern tar över. Det är inte bara den fysiska delen som helt slutar fungera. Även psyket hänger sig åt regressionens förlovade land och bristen på självständighet och vuxet tänkande är ett faktum. Ersätts istället av hundra procents ynklighet.

Det finns dock en sorts lättnad i att bli så sjuk att man faktiskt inte ska göra något annat än att vila. När omgivningen förvisar en till sängliggande och en torftig diet av det man har krafter till att laga (mackor, yoghurt, fryspizza) och en kort promenad i det första fina helgvädret på en månad är uteslutet. Det är först då man mentalt har givit upp sina fint utarbetade planer för helgen som man kan finna något slags lugn i sjukdomstillståndet. Först då kan man dra ner alla sina persienner för att slippa påminnas om sommarsolen utanför, ta fram ett nytt paket näsdukar och balansera upp datorn på en kvarglömd packlåda för att se på serier i mörker från sen förmiddag till tidig kväll. I all denna sunkighet finns en skön känsla av att släppa kontrollen och bara vara, för det är faktiskt det enda man orkar med och kan begäras göra.

Förutom seriemaraton finns tid att tänka. Tid att formulera det första inlägget på den nystart som har legat och grott så länge. Och så är det enda som kan uppta tankarna självömkan och hostattacker, halstabletter och högar av pappersnäsdukar. Det var inte såhär det var tänkt. Å andra sidan vet nog inte ens jag hur det faktiskt var tänkt. Mer än att det var tänkt då, på ett eller annat sätt. Det blev såhär. Inspirationen flödade ur en flaska Bisolvon.