Efter att det inte längre finns något kvar att säga sitter jag gåtandes med luren tryckt mot örat, andas in din tystnad för sista gången. Tystnaden som varit det du delat med dig mest av under åren, den jag vant mig vid. Den har gnagt på mitt tålamod, varit utlösande faktor vid så många smärre kriser, det yttersta beviset på den oöervinnerliga otillräckligheten. I utrymmet mellan orden, i de vidsträckta hålen, fanns din insida fylld av det där jag ville åt men aldrig trodde jag skulle förstå.
I samma tystnad lärde jag mig såsmåningom att vila. Den outtalade men beständiga tryggheten jag fann i ditt sällskap. Att vissa saker inte har några ord. Att det var det jag kände att vi var; något som saknar ord. I all förvirring, i alla irrfärder i tystnaden som omgav dig, i allt det fanns det dock en sak jag var säker på. Jag var säker på hur jag kände för dig. Att du var så betydelsefull på ett sätt som skulle göra din närvaro i mitt liv till en av mina viktigaste byggstenar. Att jag ville luta mig mot dig resten av livet. Under mitt liv fram tills dess hade jag aldrig varit med om en så komplex relation och jag var beredd att göra allt för att få fortsätta utforska den. Jag var säker på att jag inte var säker på vad vi var i förhållande till varandra, men jag visste att det var äkta och jag visste att det var speciellt. Det vi var var vi ensamma om att vara.
I alla relationer som börjar rota sig så djupt i ens medvetande, som nästlar sig in och blir en del av ens person öppnar man också för den totala sårbarheten. Med sårbarheten kommer rädslan för förlusten och med den desperata försök till förebyggande åtgärder med målet att förhindra den största sorgen: att förlora dig. Under det som var ett av mina livs finaste ögonblick fanns skuggan där, den låg tät över rummet och gjorde mig medveten om att det här var allt jag någonsin önskat och att det skulle kunna göra sönder allt. Med en växande panik jämte den euforiska glädje jag skulle känt om jag inte tvingat mig själv att hålla tillbaka önskade jag med hela mitt väsen att det här inte skulle förstöra oss. Men det gjorde det.
Mot bakgrund av vår bakgrund är det desto mer ironiskt att det som var vi slutade på samma klichéartade sätt som så många andras mycket mindre betydelsefulla historier slutar. I tystnad gjorde du ett grundligt arbete i att förstöra allt, förminska mig till något som inte fanns. Till slut bara slamsor kvar i en äcklig sörja av klibbiga minnen och ihoptrasslade känslotrådar som slitits isär. Jag kommer aldrig mer finna vila i tanken på att ha dig som en omslutande kraft i mitt liv. Tryggheten slet du bort och allt jag trott på visade sig vara möjligt för dig att utesluta. Som en konsekvens av dina val finns inga andra möjligheter för mig än att göra samma sak mot dig. Att tänka ut dig ur mitt liv, ur mig.
Det är något av det svåraste jag någonsin tvingats göra.
Mammas gata - Promoe (feat. Timbuktu, Andreas Grega & Supreme)
