Säsongsbetonad söndag

Den här tiden förra året var en konstant kamp mot tårarna. Det var dagar fyllda av famlande i becksvart mörker, försök att upprätthålla någon slags fasad fastän det misslyckades fatalt ungefär hela tiden och det var en insida i uppror, så fylld av tomhet att bara någon enstaka clementin fick plats. Det var den kallaste decembermånad i mannaminne och jag minns att jag hakade upp mig väldigt mycket på just den detaljen, att av alla tider på året var han tvungen att tvinga mig genomleva den värsta vintern någonsin ensam, att tårarna han tvingade mig gråta skulle göra att mitt ansikte förfrös och blev förstört. Jag började titta på TV i timmar för att försöka tömma huvudet på tankar och stirrade på rörliga, meningslösa bilder i timmar för att slippa gå och lägga mig. Jag fruktade att ligga ensam i sängen och behöva utstå minuterna innan jag somnade själv. Ännu mer rädd blev jag för drömmarna som infann sig i mitt huvud varje natt efter några få timmars sömn och som fick mig att vakna gråtande under flera veckors tid.

Varje morgon.

Årets decembermånad är inte alls som förra året. Känslostormar och mornar med mardrömmar man vaknar gråtandes till uteblir, precis som minusgraderna. Ändå finns det kvällar när man gått hela dagar utan att ha upplevt dagsljus, när det aldrig slutat blåsa och regnet fortsätter att attackera rutan, som känns lite tyngre. När en viss motsträvighet inför att gå och lägga sig infinner sig, en stilla önskan om att slippa tänka på allt som kanske kommer hända och inte hända. En vilja att ge hela mig till någon annan som kan ta alla ansvarsfulla beslut åt mig med bravur. Ta över där jag inte orkar längre. En chans att slippa hänga med mig själv. Att få ta mig ut och andas. Kanske en övernattningsväska och en annan stad. Och inte bara för en dag.

Jaha

Här sitter man då, nykuggad och jävlig, en fredagskväll och konstaterar att det var väl tur att jag lät alla flikar från förra delkursen sitta kvar i lagboken. Nu slipper jag ju iallafall göra om den proceduren, vilket ju lättar min arbetsbörda oerhört. Ja.

Åh bitterheten min gamle vän. Du och jag igen alltså. Höll ju nästan på att bli lite orolig för att jag skulle få tid att umgås lite mer med ledigheten där ett tag. Tur att inte det blev av. Vem vet hur jag skulle mått av att få ha lite jullov? Förmodligen skulle det ha blivit katastrof. Tur att någon satte ner foten och såg till att få ett slut på det innan katastrofen var ett faktum.